Vi låter henne piskas av sin mor – i toleransens namn

Misshandel med nävar och handflator, liksom med tillhyggen som järnspett. Piskrapp, strypgrepp, spott i ansiktet. Dödshot. Försök till tvångsgifte. Inskränkt rörelsefrihet med undantag för att ta sig till och från skolan, stark social och psykisk kontroll, slöjtvång, förbud mot att ha vänner, pojkvänner, vistas utanför hemmet eller utöva fritidsaktiviteter, raderade konton på sociala medier och krav på tillgång till email.

SVT:s granskning av hundratals domar som gäller tvångsomhändertagande av barn på grund av problem i familjen är outhärdlig läsning. Femton procent, vilket motsvarar 67 av de granskade 437 LVU-domarna, rör barn som växer upp med hedersförtryck och våld. 

En flicka vars pappa upptäckt att hon hade pojkvän låstes in och misshandlades under en natt. Hon berättar: ”Han frågade mig om jag var rädd. Sen slog han mig mot huvudet och sa att han skulle döda mig med kökskniven”. 

En annan, som inte ville bli bortgift, förklarar: ”Mamma sa: 'Istället för att förstöra mitt liv kan du hellre dö'. Hon satte mig i duschen med iskallt vatten. Sedan slog hon mig med en metallslev på smalbenen. Och med en mobilsladd över ryggen som om jag var en slav”.

En rapport från förskoleförvaltningen i Malmö stad, som bygger på samtal med personal vid 13 kommunala förskolor, visar att problematiken börjar tidigt och att den är utbredd. I rapporten berättar personal om barn som inte tillåts hålla handen med någon av motsatt kön eller som inte får gå barbent en varm sommardag (SVT 21/11). 

De vedervärdiga handlingarna som utförs av mammor, pappor och bröder, och som riktas mot flickor och unga kvinnor runt om i Sverige, äger inte rum i ett vakuum. Det är handlingar i strid med svensk kultur - men i linje med gärningspersonernas dito. Det är handlingar som subventioneras av hela familjer och släkter, i och utanför Sverige. Just dessa faktorer förklarar varför de inte går att jämställa med annat slags våld som riktas mot kvinnor i nära relationer, då det våldet sker i strid med svensk kultur och konsensus, ofta i det dolda och definitivt utan passiv eller aktiv medverkan från andra familjemedlemmar. 

I den politiska debatten är det numera vedertaget att åberopa arbete och egenförsörjning som en viktig komponent ur integrationshänseende. Dessvärre är det fortsatt kontroversiellt att tala om integration i kulturella termer. Udda kan tyckas att ett land som i decennier omfamnat det mångkulturella idealet är så oförmöget att tala just om kulturen och dess betydelse för människors värderingar och handlingar. För vad är ens mångkultur om alla kulturer är lika?

En kultur kan liknas vid ett isberg. Ovanför vattenytan, det lättillgängliga och omedelbara: språk, mat, högtider, musik och kläder. Under vattenytan det mer abstrakta och komplexa, det som rör normer och värderingar och som kan ta åratal att dechiffrera: synen på jämställdhet och barnuppfostran, på religionens betydelse och status, liksom hierarkin mellan staten och individen, familjen och klanen.

Integration, eller funktionell anpassning som bättre beskriver vad som vore eftersträvansvärt i praktiken, handlar till betydande del om desto mer än att ha ett arbete (även om det i sig självklart är viktigt). Det handlar om lojalitet, om en känsla av tillhörighet och samhörighet, om identitet och identifikation med, och tilltro till, majoritetssamhället. 

Det är dessa byggstenar - vid sidan av den individuella frigörelsen - som barnen och de unga kvinnorna som växer upp i en parallell hederskontext förvägras av sina familjer. Att det kan ske, 20 år efter det brutala hedersmordet på Fadime Sahindal, beror på att majoritetssamhället fortsätter att låta det ske. De drabbade sviks därmed först av sina familjer och sedan av den stat som borde ha skyddat dem. Priset för vår kollektiva oförmåga, eller rädsla för att anklagas för främlingsfientlighet, betalas paradoxalt nog därmed också på detta område av de i störst behov av stöd.