Att backa en långtradare

Baren som på den tiden fanns i källaren under Piteå Stadshotell var en helt vanlig hotellbar. Typiskt svensk. Inga märkvärdigheter. Flaskorna på spegelhyllan i ögonhöjd var inte utmanande många och barmenyn krävde ingen gastronomisk spetskompetens. Belysningen var dämpad, nog inte för att rädda klimatet. Jag beställde ett glas rött och en räksmörgås.

Det var i snösmältningen. Kvällen var ännu ung, ändå var jag just så trött som jag brukar bli efter läsningar och samtal på bibliotek i främmande städer. Inte alldeles färdig, men trött. Vi som arbetar längst ner i den litterära gruvan lever ett hårt liv, som råvaruproducenter ofta gör. Inte nog med att vi skriver böckerna, vi tvingas ut på turné också, för att affären ska gå runt. Många hotellnätter blir det, och ensamma sittningar i barer.

I lokalen fanns förutom bartendern fyra personer. Två kvinnor i nedre medelåldern satt bredvid mig vid bardisken och vid ett bord under ett av källarfönstren satt ett par män i samma ålder, kanske något yngre. Männen drack öl. Kvinnorna talade lågmält med varandra. Ingen tog notis om mig. Jag stirrade på mitt vinglas och stängde i väntan på räksmörgåsen av all tankeverksamhet. Tomt bara. Först efter en halvtimme hände något minnesvärt, också det nog typiskt svenskt.

De två männen, som uppenbarligen inte kände kvinnorna, hade repat mod och närmat sig. Kvinnorna satt kvar bredvid mig, och männen stod intill dem. Alla fyra samtalade. Om vad kan jag inte säga. Jag lyssnade inte. Förutom tröttheten var jag farligt nära paltkoma, för kocken i hotellköket hyllade som räksmörgåsens grundidé ohyggliga mängder majonnäs. Min uppmärksamhet var nedsatt. Endast en mening trängde igenom. Den ene mannen sa, dröjande eftertänksamt:

”Att älska en kvinna är som att backa en långtradare – man måste göra det långsamt.”

Plötsligt kände jag mig som påhittad av Lars Molin eller kanske Stig Claesson. Det var ju väldigt fint sagt. Inte för att jag någonsin har backat en långtradare, men manövern är lätt att föreställa sig. Själva svårighetsgraden. Jag blev genast på gott humör och gladde mig särskilt åt mitt mödosamma åtagande i Piteå. Vilket ställe! Det här är mitt land! En oväntad lycka kom över mig, ytterligare bekräftad en stund senare när jag betalade notan och reste mig för att gå.

Den ena kvinnan vände sig om, såg mig i ögonen och sa, liksom förvånat:

”Ska du gå nu?”

Till historien hör att jag bar min bayerska lodenkavaj och vit skjorta, inte direkt skoteroverall, samt att rödvin och räkmacka måste har framstått som i bästa fall bögigt. Ingen hade sett åt mitt håll, än mindre sagt något, ändå hade vi tydligen umgåtts. Jag tänker ofta på den kvällen. Allt var verkligen som en kortfilm av Lars Molin eller något lika vemodigt som vackert av Slas. Bättre gestaltning av begreppet inkludering finns inte. Jag ursäktade mig och gick till mitt rum.

Den där ordlösa långsamheten är speciell. Vi lever ju i en kultur som premierar motsatsen, ett stirrigt flöde av bilder och fraser, nästan alltihop styrt av amerikanska rövarbaroner som äger algoritmerna. Därför, eftersom pendeln svänger, är jakten efter alternativa umgängesformer påtaglig nu när också artificiella idiotier förstör det mellanmänskliga. Alla vill in från kylan. Än finns inget bättre uttryck på svenska än slow culture, men det kommer väl.

Sävligheten är visserligen överskattad och dess predikare som regel outhärdliga. Endast kombinationen är något att stå efter – vilket kan belysas från sidan av en annan historia som utspelade sig många år tidigare, på nittiotalet, när lät jag bygga en villa i skärgården. Arbetet utfördes av öns byggfirma, inalles två gubbar av svensk lantras. Inge och Magnus. Båda är borta nu så historien kan berättas utan efterräkningar.

Magnus var gänglig, charmig och snabb. En pratglad gamäng som fick mycket gjort även om det ibland gick snett i hasigheten, varefter han fick riva och göra om. Inge var en fåordig, butter, klotrund periodalkoholist som påminde om gubben Garbo i Tage Danielssons film ”Att angöra en brygga” (1965). Ni fattar. En grävling var charmig vid jämförelse, definitivt snabbare. Inge arbetade ofattbart långsamt men begick å andra sidan aldrig några misstag och fick därför också mycket gjort, antagligen mer än Magnus.

Kombinationen var suverän. Oslagbar. Jag är lite osäker på berättelsens näringsvärde, men låt gå. Relevant eller inte kan kvitta. Jag bor i huset än i dag och ser i svensk offentlighet många Magnus men ingen Inge. Det är en brist.