Ayatollan anlände och världen krympte till ett hotellrum
"Jag är den enda gästen på hotellet", antecknade Kapuscinski. Det var en ny tid och Iran behövde inte världen längre.
Bild: TT / AP
När ayatollan hade anlänt, när den siste shahen hade flytt och alla diplomater och journalister också, fanns bara en utlänning kvar i Teheran. Det var Kapuscinski. Reportern höll sig på sitt stökiga hotellrum, omgiven av fotografier, bandinspelningar, anteckningar och dagstidningar. Oredan var avsiktlig. Den resande skrivarsjälen brukade se till att åstadkomma den. Som en trivselgåva åt sig själv när han tog in på främmande hotell. För att alla papper och fotografier skapade en stämning av någon sorts liv, för att ord på papper gjorde att det gick att andas och överleva i den antiseptiska miljön, i den rätlinjiga likgiltiga geometrin.
Personalen spelade kort i lobbyn. Hela hotellet lever på mig, antecknade Kapuscinski. ”Jag försörjer dem därför att jag är den enda gästen på hotellet. Jag försörjer också städerskan, kockarna, tvättarna, dörrvakterna, trädgårdsmästaren, och såvitt jag vet flera andra personer och deras familjer också. Jag menar inte att de skulle svälta allihop om jag drog ut på tiden med att betala min nota, men jag försöker att inte ligga efter med betalningen för att vara på den säkra sidan.”
För det var en ny tid. Staden behövde inte utlänningar längre, landet behövde inte världen längre, det var för sig själv nu.
Kapuscinski gick ner. Foajén dyster och tom. Förutom de fyra unga män som drack te och spelade kort. De räknade och grälade. Ett komplicerat spel med två kortlekar. En tv stod på.
Man drack bara te och yoghurt nu, varken kaffe eller alkohol. För det kunde man få 40 piskrapp. Till och med 60. ”En stark piskare gör ryggen till en blodig massa.”
Kortspelarna tog paus. Khomeinis ansikte dök upp i rutan, satt på en enkel karmstol av trä på en enkel plattform av trä på ett av torgen i en fattig del av Qom. Enligt ögonvittnet, hotellgäst Kapuscinski, en ”liten, platt, grå charmlös stad drygt hundrafemtio kilometer söder om Teheran i en öde, förtorkad, solstekt öken. Ingenting i det där mördande klimatet verkar kunna främja meditation och kontemplation, men ändå är Qom en plats för religiös glöd, rabiat ortodoxi, mysticism och militant tro. Staden har femhundra moskéer och nationens största prästminaret.”
Det var i Qom de koranlärda och upprätthållarna av traditionen grälade. De vördnadsfulla ayatollorna höll redan sina möten där. Khomeini levde sitt asketiska liv där, åt bara ris, yoghurt och frukt. Han hade bara ett rum med kala väggar, utan möbler, bara en sängmatta på golvet, en stapel med böcker, tog emot sina gäster, satt på en filt som låg bredd på golvet och lutade sig mot väggen, från fönstret såg han moskéernas kupoler och koranskolans vidsträckta gård, en inhägnad värld av turkos mosaik, blågröna minareter, svalka och skugga.
Shahernas shah skrev Kapuscinski 1982. Den var andra boken i hans trilogi om maktens väsen. På vilket sätt är det en skildring av makt när det som här refereras är från ett hotell, undrar kanske någon. Svaret finns i det stökiga hotellrummet. Det var där reportern sorterade sina bilder och anteckningar, som blev utgångspunkten för tre oförglömliga porträtt – i ord, lika gripande som förfärande: av den första shahen, som beundrade Hitler och omgav sig med Hitlers folk, av Mossadeq, som dansade in en kort stund, med fransk stil och liberala antikoloniala idéer, och blev kortvarig, och den förste shahens son, han som blev den siste shahen, och som döpte sig själv till Shahernas shah.
Ayatollan talade i tv. Vad säger han, frågade Kapuscinski. En kortspelare: han säger att vi måste behålla vår värdighet. På tv panorerade kameramannen över taken där unga män med rutiga sjalar svepta kring håret stod och höll i automatgevär. Och vad säger han nu, frågade Kapuscinski. Samme kortspelare: han säger att det inte finns plats för utländskt inflytande i vårt land.
Shahernas shah slutar med ett besök hos en vänlig herre som säljer persiska mattor och berättar att det som har gjort att iranierna lyckats förbli sig själva trots så mycket förtryck, så många krig, invasioner och ockupationer är deras andliga, inte materiella styrka: ”vår poesi, och inte vårt tekniska kunnande, vår religion, inte våra fabriker. Som ni kan se är det onyttiga ting ur produktiv synpunkt. Men det är genom sådana saker som vi uttryckt vårt sanna jag.”
Det var för nästan 50 år sedan, när Ryszard Kapuscinski vistades i Iran när ayatollan hade anlänt.
***
