Bara i SR:s värld är ökade anslag en nedmontering av verksamheten

Det finns bara en strimma ljus: radions gamla paussignal från inledningen på Fredmans epistel nummer 39 verkar snart komma tillbaka.

Skälet är, förstås, att Sveriges Radio enligt den just lagda propositionen bara får tre och en halv miljard nästa år, tre procent mer än i år. De kommande åren räknas anslaget upp med två procent och sedan en procent. Det här innebär, enligt Sveriges radios VD Cecilia Benkö, ”en stegvis nedmontering av Sveriges Radio”.

Vi som bryr oss om Public service oroar oss förstås för vilken form den här nedmonteringen kommer att ta. Alternativen som Benkö och hennes ledning redogjort för är två. Hon kan lägga ned Ekot och fyra lokala kanaler. Då kommer i alla fall jag att sakna nyheterna, även om jag skulle kunna leva utan både P4 Malmöhus och P4 Stockholm. Eller så lägger hon i stället ned hela P3, all kulturbevakning, symfoniorkestern, kören och vetenskapsredaktionen. Då skulle vi i och för sig slippa en del enerverande tjat och dumpolitiska pamfletter av och för ungdomar, men vi skulle också bli utan Gunnar Bolin och Mahler från Berwaldhallen, vilket vore trist.

Men så beskriver radioledningen konsekvenserna av att bara få tre procent mer än förra året och vi måste väl tro den.

Det bästa vi kan hoppas på är att staten skjuter till ytterligare lite pengar för att täcka ”alla ökade kostnader i marknätet som överstiger anslagsuppräkningen under hela nästa tillståndsperiod”. Då, berättar VD:n, blir vi bara av med ”all underhållning, hela P3 och fem lokala kanaler”.

Det låter, på det stora hela, uthärdligt.

Å andra sidan kan jag inte låta bli att känna att Benkö, när hon börjar nedskärningarna i den här änden, är en aning kortsiktig.

Om nu Ekot, kulturradion, vetenskapsradion, all underhållning, hela P3 och de flesta av de lokala kanalerna läggs ned, trots att Sveriges Radio får ökade anslag, vad ska då Cilla Benkö och hennes kamrater leda? Öppnar hon inte för att illvilliga politiker i nästa omgång börjar ställa oförskämda frågor, som till exempel vad det egentligen är vi betalar för när vi gör av med nära fyra och en halv miljon om året på Benkös lön och pensionsavsättningar?

Det verkar orimligt mycket betalt för att administrera Andliga sånger, Sameradion och Ring P1.

Och har det här sparprogrammet ens stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet? Det är många år sedan jag läste företagsekonomi, men som jag minns det fick vi lära oss att det är oklokt att lägga ned kärnverksamheten när det börjar bli lite skralt om pengar.

Kanske, slår det mig, handlar det om att vi lekmän och lyssnare inte riktigt förstått vad Sveriges Radios kärnverksamhet är. Tänk om den inte har ett dugg att göra med Ekot, kulturradion, vetenskapsnyheterna och allt det andra, utan helt enkelt består i att existera. Att vara ett heligt och orörbart Public service-ideal, ungefär som en ortodox kyrka. I så fall är förstås programverksamheten inte huvudsaken. Evangeliet är lika sant även om man inte har råd att hålla högmässa. Det viktiga är i stället den sanningsbärande institutionen i sig, i sin magnifika oföränderlighet.

Det vi betalar Cilla Benkö för är i så fall inte alls det som VD:ar annars får betalt för – att leverera produkter givet de ekonomiska förutsättningarna – utan att skydda själva institutionen från förändring. Och, i mån av tid, predika.

Det är en omvälvande tanke, men den gör åtminstone radioledningens budskap begripligt.

Jag kommer att sakna nyheterna och Mårten Arndtzén efter ”nedmonteringen”, men om tre och en halv miljard inte räcker för att hålla dem luftburna antar jag att vi får klara oss med de gamla vanliga tidningarna och alla dessa poddar. Och trösta oss med Bellmans paussignal, som ändå borde rymmas inom budgeten.

***

Läs även: Det är något unikt provocerande med ping pong

Läs även: Jag anar en konspiration