Bara i Sverige lever tillitsmodellen kvar

Den godtrogna tillitsmodellen är utrensad på intäktssidan i det offentligas resultaträkning. Men på utgiftsidan lever den kvar.

Text:

Toppbild: TT

Toppbild: TT

Under tonåren spelade jag handboll. Talanglösheten kompenserades till en början av min betydande kroppslängd. Men så växte diskrepansen mellan förmågan och kraven och speltiden blev allt kortare. Till sist tillfrågades jag om att bli tränare för ett knattelag, en sorts befordran snett uppåt i idrottsvärlden.

Det första jag lärde mig i den nya rollen var dock inte att instruera småglinen i handboll. Allra viktigast, fick jag veta, var att fylla i närvarorapporterna från träningar och matcher ordentligt. Ett streck för varje deltagare, fem kronor från kommunen till klubbkassan för varje streck (och såklart ett pris till flitigaste spelaren vid terminsavslutningen).

Jag minns inget omfattande fusk, men möjligen tänjdes det lite på ramarna. Vi uppmuntrades exempelvis att föra in skadade spelare som var på plats utan att delta i träningen, och sådana som avvek tidigare. Ungefär på samma sätt gick det till i sjöscouterna där jag också var ledare.

Detta utspelade sig för mycket länge sedan i ett annat, oskuldsfullare, land. Den så kallade tillitsmodellen är sedan dess och på goda grunder utrensad, åtminstone från intäktssidan i det offentligas resultaträkning, alltså skatteuppbörden. Men det visar sig att den fortfarande tillämpas med samma godtrogenhet på utgiftssidan; inte minst inom föreningslivet och folkbildningen. 

Uppemot hälften av de miljarder skattebetalarna ger till verksamheterna årligen försvinner spårlöst. Det saknas kvitton eller annan redovisning. Vad pengarna används till och av vem? Ingen vet. Studieförbunden förväntas granska sig själva men har inga incitament till det och är uppenbart undermåliga på den biten. 

Man kan förmoda att en del hamnar hos rena bidragsfuskare, det vill säga skenverksamheter. Värre är nästan att även klanbaserade och/eller islamistiska organisationer som motarbetar integration av invandrare i samhället tycks ta emot betydande belopp. Upprörande är ett för svagt ord.

***

Text:

Toppbild: TT