Bila sin tid i sommar
Staden förändras, men ingen verkar ha bett om det.
Bild: Ørn E. Borgen/TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Klockan åtta en blåsig sommarmorgon drar det i gång igen. Det har pågått hela veckan. Några nyinflyttade har lejt en skara punktliga polacker med uppdraget att bila betong i lägenheten mittemot. Vi har funderat på varför; vi känner de förra grannarna och deras lägenhet var fin och de hade stajlat den inför budgivningen och fick ett bra pris.
Men någon har fått veta att de nya ändå ska gå all in på renovering innan de flyttar in. Vi har fått veta att det är så man gör nuförtiden. De nya verkar inte vara några monster, de har satt upp en lapp och i förväg bett om ursäkt för det kommande oljudet som tydligen ska pågå i flera veckor, och någon har klottrat nåt oläsligt på lappen och alla kan se att det inte är en varm välkomsthälsning.
Bilningen pausar. Jag läser en vetenskapsartikel om ett nytt vapen, ett maskingevär. Några dagar tidigare har det tagit chefen för det iranska kärnvapenprogrammet av daga. Framtidens vapen, får man veta. Kulsprutan styrs robotmässigt från en plats långt borta – av en AI.
Polackerna börjar bila igen. Jag går ut. På torget framför snabbköpsbutiken sitter en granne på sin rullator med en cigarett i ena handen och en zeroläsk i den andra. Det var ju rena helvetet i lägenheterna, säger hon och frågar vart jag är på väg. Biblioteket säger jag.
Hon undrar vad jag tycker om det nya parkeringshuset på kajen nedanför, om vi har någon utsikt över älven kvar. Jag berättar om en liten glipa. Hon undrar vem som har bett om ett nio våningar högt parkeringshus, och räknar upp några av stadens ändlösa rad av byggen som antingen blivit för fula, för dyra eller både och. Hennes skratt är hest, hennes ögon gnistrar.
På biblioteket fastnar jag i en artikel i Läkartidningen. Den har rubriken ”Vi lever i en värld vi inte tål att leva i”. ”Stressen gör oss sjuka”, säger en läkare. Jag läser att han ska fylla 88 på midsommardagen. Läkaren säger att man önskar att man kunde bli av med stress att göra kloka val, men det hjälper inte. Han säger att betablockerare fortfarande behövs för att minska effekten på hjärta och kärl.
Min granne är kvar på rullatorn. Hon har tänkt på en sak: det finns en liten glipa mellan det nya parkeringshuset och de intilliggande byggnaderna, och att det ska bli gräsmatta och caféer där, och att det kanske kan bli fantastiskt. Hon garvar och tar ett bloss.
Innanför dörren ligger bostadsrättsföreningens tidning. En artikel uppmanar oss berörda att fotografera utsikten innan den försvinner och skicka in bilderna. Det är lite sent. Det går numera fortare att slänga upp ett niovåningshus än att göra en ett nummer av en papperstidning som kommer ut fyra gånger om året.
Å andra sidan har tidningen ett fotografi av den futuristiska Shellmacken i kvarteret intill. Den som sedan några veckor inte längre finns. Den byggdes 1971, en av få mackar i Norden som var ritad av en känd arkitekt, precis som Shellstationen på Strandvägen var den K–märkt, och att ingen liknande byggnad från tidsepoken finns längre kvar i Sverige.
Där ska bli bostäder i stället. Artikelförfattaren skriver: ”Bostadsbrist i all ära, men många av oss boende i området hade säkert gärna sett ett annat projekt i ett redan relativt tättbefolkat område där tre vägar möts. Vi människor kan behöva ha platser som ger luft mellan alla bostadshus."
På Facebook läser jag att det i parkeringshuset också ska inrymmas en restaurang, en sporthall och en terrass, med utsikt över älven. I kommentarerna under artikeln skriver någon ”Åh vad roligt, en plats att mötas."
Jag undrar om det är en AI som har skrivit, min fru säger att det bara är kommunikatörer och informatörer som skriver sån skit och att det inte är klokt att de avlönas av kommunen för att göra det. Skattepengar för att sprida desinformation.
– Är du säker på att det är desinformation, säger jag.
– Vem fan vill på restaurang i ett parkeringshus?
Jag hinner inte svara. Polackerna har börjat bila i betongen igen.
***
Läs även: En gyllene epok
Läs även: Innan datanördarna tar över
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Klockan åtta en blåsig sommarmorgon drar det i gång igen. Det har pågått hela veckan. Några nyinflyttade har lejt en skara punktliga polacker med uppdraget att bila betong i lägenheten mittemot. Vi har funderat på varför; vi känner de förra grannarna och deras lägenhet var fin och de hade stajlat den inför budgivningen och fick ett bra pris.
Men någon har fått veta att de nya ändå ska gå all in på renovering innan de flyttar in. Vi har fått veta att det är så man gör nuförtiden. De nya verkar inte vara några monster, de har satt upp en lapp och i förväg bett om ursäkt för det kommande oljudet som tydligen ska pågå i flera veckor, och någon har klottrat nåt oläsligt på lappen och alla kan se att det inte är en varm välkomsthälsning.
Bilningen pausar. Jag läser en vetenskapsartikel om ett nytt vapen, ett maskingevär. Några dagar tidigare har det tagit chefen för det iranska kärnvapenprogrammet av daga. Framtidens vapen, får man veta. Kulsprutan styrs robotmässigt från en plats långt borta – av en AI.
Polackerna börjar bila igen. Jag går ut. På torget framför snabbköpsbutiken sitter en granne på sin rullator med en cigarett i ena handen och en zeroläsk i den andra. Det var ju rena helvetet i lägenheterna, säger hon och frågar vart jag är på väg. Biblioteket säger jag.
Hon undrar vad jag tycker om det nya parkeringshuset på kajen nedanför, om vi har någon utsikt över älven kvar. Jag berättar om en liten glipa. Hon undrar vem som har bett om ett nio våningar högt parkeringshus, och räknar upp några av stadens ändlösa rad av byggen som antingen blivit för fula, för dyra eller både och. Hennes skratt är hest, hennes ögon gnistrar.
På biblioteket fastnar jag i en artikel i Läkartidningen. Den har rubriken ”Vi lever i en värld vi inte tål att leva i”. ”Stressen gör oss sjuka”, säger en läkare. Jag läser att han ska fylla 88 på midsommardagen. Läkaren säger att man önskar att man kunde bli av med stress att göra kloka val, men det hjälper inte. Han säger att betablockerare fortfarande behövs för att minska effekten på hjärta och kärl.
Min granne är kvar på rullatorn. Hon har tänkt på en sak: det finns en liten glipa mellan det nya parkeringshuset och de intilliggande byggnaderna, och att det ska bli gräsmatta och caféer där, och att det kanske kan bli fantastiskt. Hon garvar och tar ett bloss.
Innanför dörren ligger bostadsrättsföreningens tidning. En artikel uppmanar oss berörda att fotografera utsikten innan den försvinner och skicka in bilderna. Det är lite sent. Det går numera fortare att slänga upp ett niovåningshus än att göra en ett nummer av en papperstidning som kommer ut fyra gånger om året.
Å andra sidan har tidningen ett fotografi av den futuristiska Shellmacken i kvarteret intill. Den som sedan några veckor inte längre finns. Den byggdes 1971, en av få mackar i Norden som var ritad av en känd arkitekt, precis som Shellstationen på Strandvägen var den K–märkt, och att ingen liknande byggnad från tidsepoken finns längre kvar i Sverige.
Där ska bli bostäder i stället. Artikelförfattaren skriver: ”Bostadsbrist i all ära, men många av oss boende i området hade säkert gärna sett ett annat projekt i ett redan relativt tättbefolkat område där tre vägar möts. Vi människor kan behöva ha platser som ger luft mellan alla bostadshus.”
På Facebook läser jag att det i parkeringshuset också ska inrymmas en restaurang, en sporthall och en terrass, med utsikt över älven. I kommentarerna under artikeln skriver någon ”Åh vad roligt, en plats att mötas.”
Jag undrar om det är en AI som har skrivit, min fru säger att det bara är kommunikatörer och informatörer som skriver sån skit och att det inte är klokt att de avlönas av kommunen för att göra det. Skattepengar för att sprida desinformation.
– Är du säker på att det är desinformation, säger jag.
– Vem fan vill på restaurang i ett parkeringshus?
Jag hinner inte svara. Polackerna har börjat bila i betongen igen.
***
Läs även: En gyllene epok
Läs även: Innan datanördarna tar över
