Blåser det hårdare kring en kontroversiell kvinna?

Uppfattas en kontroversiell fråga som mer kontroversiell om den företräds av en kvinna än av en man?

Som politisk redaktör på Göteborgs-Postens ledarsida brukade jag och ledarskribenten Adam Cwejman (som jag hade haft förmånen att rekrytera och som numera är min efterträdare på posten) halvt på skoj, halvt på allvar skämta om att byta bildbyline på våra publicerade artiklar. Detta för att illustrera hur reaktionerna på våra ledartexter skilde sig åt, trots att vi i sak drev exakt samma linje i frågor som uppfattades som känsliga; kring migration, integration och borgerlighetens, dåvarande, i längden kontraproduktiva förhållande till samarbete med Sverigedemokraterna.

Ändå var det jag som uppfattades som den kontroversiella av oss två — trots att den politiska linjen bestått sedan jag slutade för tre år sedan.

Jag kommer att tänka på detta förhållande — hur ståndpunkter värderas utifrån avsändare i stället för innehåll, den latenta jakten på eventuella felsägningar — när det i fredags stod klart att Nyamko Sabuni skulle avgå som partiledare för Liberalerna och efterträdas av partiets karismatiske gruppledare Johan Pehrson. En förlust för det politiska Sverige som i och med avhoppet mist en politiker som vågat resonera utan att in absurdum låta sig hållas tillbaka av meningslösa, inövade talepunkter.

Sabuni som, i likhet med partikamraten Mauricio Rojas, tidigt vågat tala om den svenska integrationens fallgropar, och då inte minst om hedersvåld och kulturkrockar, var redan före förra riksdagsvalet tydlig med att Liberalerna hörde hemma på den borgerliga planhalvan. I en intervju år 2017 konstaterade hon vad som borde ha varit uppenbart för alla som värnade sakpolitiken före det politiska spelet: ”varje sakförslag ska utvärderas utifrån dess eget värde: om det ökar friheten, stärker tryggheten eller förbättrar välfärden — inte utifrån vem som är avsändare” (Tidningen Nu 17/8-2017).

En linje, och ett vägval, som Pehrson också stått, och även fortsättningsvis kommer att stå, bakom — ändå är det hon som uppfattas som den kontroversiella av de två.

Jag kommer vidare också att tänka på Anna Kinberg Batra som, visserligen var starkt förknippad med Nya Moderaterna och den dåvarande positiva inställningen till såväl den mycket generösa migrationspolitiken som det hårdnackade avståndstagandet från Sverigedemokraterna, var den som påbörjade den mödosamma resan bort från det borgerliga dödläget i bägge dessa ödesfrågor. Den kursändring som hon initierade tycks nu, knappt åtta år senare, ha satt stopp för Sverigedemokraternas nästintill exponentiella tillväxt i opinionen och därmed bevisat att isoleringstanken utklassats av strategin om att erkänna och åtgärda de samhällsproblem som väljarna adresserar.

En linje som med bravur förvaltats av hennes efterträdare Ulf Kristersson — ändå var det hon som länge uppfattades som den kontroversiella av de två.

Är det en slump att det förhåller sig på detta vis, att det motstånd som går igen i dessa tre fall, i respektive roller, så uppenbart skiljer sig åt från det som efterträdarna sedan möter? Är det för att det handlar om tre kvinnor eller är det för att vi stack ut hakan innan det blev opportunt att göra det? Är det för att de som kommit efter samtliga varit män?

Jag vet inte säkert, men märkligt är det onekligen.

Alice Teodorescu Måwe är chef för samhällskontakter på Academedia. I Fokus uttrycker hon sina egna åsikter och undviker skolfrågor.

***

Läs fler artiklar i Fokus av Alice Teodorescu Måwe:

Text:

Toppbild: TT