Lyxen av långvarig fred har gjort svensken naiv

Europa i allmänhet, och Sverige i synnerhet, har inte längre råd att fortsätta leva i den naiva föreställningen om att allt löser sig.

”På tre dagar har hela vårt liv omkullkastats. Det känns som om vi lever i en parallell verklighet. För bara en vecka sedan visste vi inte hur lyckliga vi var” (SvD 27/2).

Det finns ett före och ett efter 24 februari 2022. Den hoppfulla era som påbörjades när muren föll år 1989 fick natten till torsdagen ett abrupt slut. I de forna kommunistiska länderna, som mer eller mindre framgångsrikt rest sig efter decennier av vanmakt, förtryck och fattigdom, har såren fortfarande ej helt läkt, trots att drygt trettio år sedan befrielsen passerat. Ofrihetens fasor sitter i. De formar och omformar människor, generationer, hela nationer.

Krig, och den ofrihet som följer i dess spår, krossar drömmar och rycker barn ur sina föräldrars armar. Ibland går maktlöshetens fångenskap i arv, ibland ledsagas den av det spirande modet. Den som upplevt det oväntade vet att vad som helst kan hända, när som helst — och drabba vem som helst. Insikten ger styrka i all sin nakna brutalitet.

Det mod som vi i realtid bevittnar i Ukraina, det ledarskap och den vilja att stå upp för och skydda sitt land mot den ryska invasionen, är sprunget ur den mörka erfarenheten av alternativet. Det är ur rädslan för att ånyo förslavas som modet växer fram.

Det sägs ibland att svenskarna är ett fredsskadat folk som tar sina rättigheter, sin trygghet och demokrati för given. För att man i närtid saknar erfarenheten av något annat. Det är en lyx som historiskt varit få förunnad. Det är ett privilegium som gjort svensken naiv, reaktiv och handlingsförlamad. Inte minst i kris där politikerna ofta agerar senfärdigt och försiktigt, oförstående inför det skifte de står inför.

Är det något vi bör lära av två års pandemi, och nu ett krigsutbrott i vårt närområde, så är det vikten av att ha beredskap också för det oförutsedda. Den ”just in time”-mentalitet som kommit att prägla politiken på flera områden, som i teorin innebär effektivisering, men som i praktiken ökar vår sårbarhet, behöver ifrågasättas på bred front.

Frågor av säkerhetspolitisk karaktär har behandlats styvmoderligt av regeringar av olika kulörer under lång tid i Sverige. Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldts (M) famösa uttalande, där han beskrev försvaret som ”ett särintresse bland många andra” (29/1-2013), vittnade om en frapperande okunnighet som han dessvärre inte var ensam om. De senaste dagarnas konflikteskalering, med såväl mer eller mindre uttalade hot om kärnvapen som om konsekvenser om Sverige och Finland skulle ansöka om Nato-medlemskap, inskärper situationens allvar. 

I ljuset av detta kan det knappast längre råda något tvivel om vikten av att föra upp på de säkerhetspolitiska frågorna högt upp på den inrikespolitiska dagordningen. Det handlar dels om frågan ett svenskt Nato-medlemskap, dels om hur det svenska försvaret skyndsamt ska rustas upp och förstärkas.

Den europeiska säkerhetsordning som Putins invasion av Ukraina satt ur spel behöver ersättas av en ny version som beaktar de premisser som idag råder. Europa i allmänhet, och Sverige i synnerhet, har inte längre råd att fortsätta leva i den naiva föreställningen om att allt löser sig. Det ska vi, paradoxalt nog, vara tacksamma för. 

Alice Teodorescu är chef för samhällskontakter på skolkoncernen Academedia.

***

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.

Text:

Toppbild: Adam Ihse/TT