Borde alla blåvita flaggor förbjudas ett tag?

Redan innan barn lär sig läsa kan de genom logotyper avkoda världen. Coca-Cola innebär bubblig sötma, McDonalds gula bågar är kalas, och dödskalleflaggan betyder att snart dyker en skojig pirat med papegoja och träben upp och ger barnprogrammet lite sting.

Coca-Cola och McDonalds kan för somliga betyda ondska och amerikansk imperialism. Och mötte man för några hundra år sedan till havs ett skepp med Jolly Roger hissad, betydde det livsfara. Piraterna hissade flaggan för att ingjuta skräck i besättningen innan de bordade båten. Symboler sänder signaler.

Årets bokmässa var ett hav av palestinasjalar och dito flaggor. Förr tyckte jag att den svartvita sjalen var rätt stilig men sedan den 7 oktober för två år sedan ligger ett raster av mord över både sjal och flagga.

Det var inte Hamas massakrer som initierade mitt äckel, utan de jublande folkmassorna. Medan slakten på kibbutzerna ännu pågick firade civila i Gaza med glädjetjut och godisutdelning vid åsynen av blodiga gisslan.

Precis samtidigt på svenska gator: samma jubel och glädje. Och så de där jävla flaggorna och sjalarna. Känslomässigt likställer jag dem med svastikan och SS-truppernas armbindlar. Mitt hjärta ser ingen skillnad.

Logiskt förstår jag att nazistfana för mig kan signalera frihetssymbol för andra, trots att man måste vara ordentligt skruvad och historielös för att kunna göra en sådan intellektuell saltomortal. De som nu bär keffije (eller hur det bör stavas på korrekt svenska) och viftar med palestinska flaggor i Sverige är aningslösa som barn. De som inte är dumsnälla förhärligar våld.  

Som sjalen och flaggan föder äckel i mig, så lär detsamma gälla ”motståndarlagets” symboler, som davidsstjärnan i Israels blåvita fana. Nationalsången Hatikva rör mig till tårar för att den också innehåller en melodislinga ur Värmlandsvisan, Sveriges allra finaste sång. Jag inser att det som ger mig glädje kan väcka ilska och förnedring hos dem som har lärt sig att tro att Israel är ondskan på jorden.

När det svenska samhället förvandlas till krutdurk på grund av något som sker trehundra mil härifrån vill jag inte retas i onödan. Jag väljer att inte bära min davidsstjärna. Gör palestinakramarnas symboler ont i mig, varför ska jag bära mina så att det gör ont i dem?

Var går gränsen för hur mycket hänsyn man bör ta till människors fantasier om olika symboler? På nätet ser jag grekiska restauranger attackeras av aktivister som misstagit den blåvita flaggan för Israels. Stora känslor, små hjärnor. Kanske borde alla blåvita flaggor förbjudas ett tag? För husfridens skull. Hade man också förbjudit alla svart-vit-röd-gröna så hade det kanske blivit lugnt på riktigt.

Sveriges Radios P4 Kronoberg kritiserade i ett inslag äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje för att hon bär davidsstjärnan. Den kunde ju provocera vissa grupper! Efter starka reaktioner avpublicerades inslaget. Hade P4 Kronoberg i sitt haltande resonemang även lyft att Palestina-attributen för många judar nu signalerar dödshot, så hade jag kunnat köpa inslaget. Tenjes davidsstjärna får mig att andas lite lättare.

Kampanjen #MittKors startades 2016 av några svenska präster efter att fader Jacques Hamel mördades i franska Saint-Étienne-du-Rouvray av två 19-åriga jihadister. Dådet hade iscensatts av ytterligare en handfull IS-anhängare och inför hela församlingen skar de två ungdomarna halsen av den 85-årige fader Hamel. #MittKors skulle varna för islamistisk extremism och kors bäras i solidaritet med den kristna gruppen. Men fader Hamels avrättning hamnade i skymundan när etablerad svensk media anklagade kampanjen för rasism. En självgod skämttecknare ritade korset på hakan – ett hakkors. Vitsigt, fast mest sorgligt.  

Symboler förändras över tid. Korsen var en gång korsriddarnas skräcktecken. I dag blir korsprydda halsband på svartmuskiga män en garanti att de inte bär bombbälte.

Liberalernas Simona Mohamsson beskrev nyligen i Doku sin bild av blågul islam, alltså hur majoriteten svenska muslimer går till moskén mer sällan än de tar en öl med polarna. Ibland tipsar de Expressen om imamer som hatpredikar eller rapporterar anonymt när ramsor på arabiska om att mörda judar sjungs på till synes fredliga demonstrationer. Däremellan lever de i lugn och ro, och skördar demokratins frukter. Jag undrar vad palestinaflaggan egentligen symboliserar för dem? Särskilt när den kommer med vrålande dårar som bihang.

***

Läs även: Finns det en framtid för judar i Sverige?

Läs även: När berättelsen blir viktigare än sanningen