Bruce Springsteen rullar ut sitt tyngsta artilleri

Den 21 oktober 2025 klockan 9.30 på biograf Victoria började Deliver me from Nowhere, spelfilmen om tillkomsten av albumet Nebraska. En timme och 54 minuter senare hade jag nåtts av en insikt lika rå som en fyrkanalsinspelning från ett sovrum i New Jersey – insikten om att jag inte hade fattat någonting.

Det är nu inget nytt, det händer mig dagligen, det borde hända dig också, men här kände jag att Bruce Springsteen blivit onödigt och orättvist lidande på grund av min ignorans. Jag insåg att jag inte tagit Bruce på allvar, att jag aldrig förstått mer än mina tårar som rinner i första och sista versen av Bobby Jean och frihetskänslan i a rattlesnake speedway in the Utah desert.

Bruce hade reducerats till en intuitiv urkraft, en osedvanlig begåvning, en klassresenär, en kringresande James Brown-entertainer, kanske till världens främste liveunderhållare; till en gedigen man fylld av vänskap, kärlek, nedlagda fabriker och hungriga hjärtan som är tuffare än de andra och pojkvännen som kör hela natten för att köpa dig ett par skor.

Men det räcker inte. Förstod jag. Jeremy Allen White (från tv-serien The Bear) gjorde en finfin tolkning och ur biomörkret klev en helt annan Bruce Springsteen fram: konstnären. Konstnären som en medveten, ambitiös, förfinad och intellektuell visionär.

Springsteen föddes med talangen att skriva makalösa refränger, vilket även Jon Bon Jovi gjorde, men Bruce nöjde sig inte, han siktade mot den artistiska stratosfären. Och han nådde upp. Detta insåg jag plötsligt. Och då drog jag mig till minnes att Springsteen själv i filmen Letter to You (2020) berättade om hur en viss mästare redan 1973 ringde till deras gemensamma skivbolagsboss Clive Davis efter att ha hört debutplattan Greetings from Asbury Park.

– If he’s not careful, he’s gonna use up all of the English language in those lyrics.

Mästaren var Bob Dylan, som blev ”som en bror jag aldrig haft”, enligt Springsteen. Det dröjde några fler överlastat juvenila plattor och pladdriga texter men han lyssnade, lärde, kämpade och blev till sist en mästare själv.

nu, kring januari 2026, ser vi slutresultatet av denna livslånga förfining. Och slutresultatet är att han bryter mot allt han lärt sig. Han bryter mot elegans, mot språklig kirurgi, mot poetisk allmängiltig vaghet. Bruce Springsteen skriver plötsligt sin första explicita protestsång. Han tar upp tråden där Bob Dylan 1964, med en elektrisk gitarr och orden ”oh, but I was so much older then, I’m younger than that now”, slutade kopiera Lead Belly, Joe Hill, Woody Guthrie, Pete Seeger och hela den amerikanska broadside-vistraditionen. Bruce låter Ärendet trumfa Konsten.

Och man begriper varför. Det är speciella tider i USA även sett från Sverige, och för en amerikansk patriot som Bruce måste landet framstå rent hallucinatoriskt. En liten graf i Financial Times i helgen visade en sorts kollaps – hur USA:s demokratikurva fallit snabbare under Donald Trump än den föll i Ungern, Ryssland och Turkiet när Orbán, Putin och Erdogan slog in på den illiberala vägen.

I det läget kliver Springsteen fram och använder sin konstnärliga auktoritet som storslägga. Streets of Minneapolis skrevs, spelades in och släpptes på tre dagar, och han rullar ut sitt allra tyngsta artilleri från den amerikanska sångboken: dateringen, rapporteringen, ortsbestämningen, vittnesbördet och sanningssägandet. Med själva formen på sången svarar han på vad han ser som statsterror. Detta hände ”winter of ’26”. Han förankrar sig i en tradition där en låt inte är konst utan en akut rapport från frontlinjen, och samtidigt leker han med genrens historia, och så blir det konst lika rackarns.

Låten bara som låt betraktad? Nja, medioker för att vara Springsteen. Men som konstnärligt medveten hantverksskicklighet är den lika vasst intellektuell som den är gripande emotionell. Det är så läckert, så läckert.

Och om det känns som att huvudet exploderar av alla metanivåer som uppstår och cirklar som sluts när Springsteen, fjäderlätt men ändå tydligt, härmar Bob Dylans röst från The lonesome death of Hattie Carroll — ja, då får man lugna sinnet med den roliga blinkningen till Barry McGuires storbolagsprotestsång Eve of Destruction. För visst är det dit han blinkar när han klämmer i från tårna i den poetiskt osköna utfyllnadsfrasen ”my friend”?

Visst är det så. Att man inte ska underskatta Bruce, ens när han har mycket bråttom, har jag lärt mig nu. Det var tur att Deliver me from nowhere väckte mig ur min Springsteendvala.

Annars hade hans protestlåt bara låtit som en protestlåt. Nu är den ett amerikanskt monument.

***

Läs även: Fredrik Virtanen: Att vara svensk trumpist är att vara landsförrädare

Läs även: Fredrik Virtanen: Dylan har tappat det igen – men barnen!