Bubbelbubbel-ekonomin

Text:

Miljöorganisationen Friends of the Earth har i veckan publicerat en rapport som är ganska oroväckande läsning. Lagom till förberedelserna för klimatmötet i Köpenhamn menar organisationen att miljön har blivit en ny marknad för det spekulativa kapital som efter finanskrisen söker efter nya möjligheter att förränta sig.

Hedgefonderna har kastat sig över handeln med utsläppsrättigheter, i förhoppningen om att dessa ska följa samma utveckling som världens råvaror och stiga kraftigt i pris under kommande år. Så har det uppstått en bubbla på miljömarknaden, den nya marknad som är världens stora hopp för att lösa klimatkrisen. Samtidigt varnar observatörer av världsekonomin för att de massiva åtgärdsprogram som västvärldens regeringar engagerade sig i efter Lehman Brothers kollaps förra året resulterat i att, beroende på hur man se det, förstärka kreditbubblan eller skapa en ny med hjälp av subventionerade räntor.

Och ingen vet vad som händer när dessa åtgärdsprogram nu börjar lida mot sina slut. Det är som när man lade veckopengen på hubbabubba när man var liten. Man kan blåsa en jättebubbla, följt av ännu en, tills det hela exploderar i ansiktet och fastnar på näsan.

Finanskrisen är en lustig kris. Den är närmast virtuell, i alla fall om man försöker följa den från tidningar och nyheter och slipper drabbas av konkreta saker som bortblåsta besparingar eller arbetslöshet. En rad länder har haft växande tillväxtsiffror tre månader i rad och har därför teoretiskt sett lämnat lågkonjunkturen bakom sig.

Samtidigt tycks ju ingenting egentligen ha förändrats. Bonusar betalas ut, räntorna är rekordlåga, och mycket pekar på att »återhämtningen« i själva verket handlar om att kreditdriven konsumtion ökar som aldrig förr. Att låna pengar har blivit en mänsklig rättighet, något som vi inte gärna avstår från ens när vi står öga mot öga med skuldsättningens konsekvenser. Skuld, skriver Margaret Atwood i en bok, har i vårt tidevarv förvandlats från att vara något djupt skamfyllt, till att vara en statussymbol.

Vår tid lämnar en stor skuld till framtiden. De enorma budgetunderskott som de politiska lösningar som finanskrisen drivit fram kommer under lång tid att styra politiken, och avgöra möjligheten att genomföra reformer eller bekosta utställda löften.

Klimatkrisen, den som ska lösas med marknadsekonomiska medel, kan också beskrivas som att vår tid intecknat ett livsutrymme i form av energi och naturresurser som vida överstiger det vi hade rätt till och som därmed tar inte bara från de nu levande i världens utvecklingsländer utan också från våra barn och barnbarn.

Det hela är paradoxalt. Å ena sidan tycks finanskrisen ha visat vad man faktiskt med politisk vilja kan göra. I USA har man med hjälp av riktade skatter och subventioner, exempelvis cash for clunkers-programmet, lyckats att hindra i alla fall en del av den mest utsatta gruppen från att behöva gå från hus och hem. Och samtidigt går alla dessa åtgärder i en och samma riktning – att rädda det finansiella system som uppenbarligen är ett korthus, så att det nu kan kolonisera nya områden i samhället.

Och klimatkrisen, den som världen faktiskt debatterat sedan Romklubbens berömda rapport »Tillväxtens gränser« 1971, den tycks olöslig. Tillväxtmålet härskar oinskränkt. Bara de lösningar som tillåter oss att inte krympa vårt omättliga behov av livsutrymme får lov att nå framgång. Kanske förtjänar mänskligheten ett exploderande hubbabubba i ansiktet?

Klimatmötet i Köpenhamn handlar om att rädda världen, om vår förmåga som mänsklighet att ta ansvar för vår framtid, liksom om en central rättvisefråga. Vem har rätt till tillväxt och konsumtion i en värld av begränsade resurser? På samma sätt är finanskrisen inte en virtuell kris, utan en social kris som reser centrala rättvisefrågor. Vem vinner på bubbelbubbel-ekonomin, och vem förlorar?

Krisen har på många sätt varit keynesianismens återkomst. Men det är verkligen en historiens ironi, att det ekonomiska system som ville prioritera prisstabilitet och inflationsbekämpning framfor arbetslöshet och sociala reformer samtidigt möjliggjorde en gigantisk kreditexpansion och lånebubbla. Lånebubblan skapar en ohelig allians mellan banker och politiker – för vilken politiker vill konfronteras med den exproprierade medelklassen? Den som varit en av de mer revolutionsbenägna sociala krafterna genom historien. Ökande konsumtion och billig kredit är nyckel till det sociala lugnet i dagens samhälle. Så länge räntorna sjunker är det ju till och med rätt okej med finanskris.

***
För övrigt Onda, gnidiga och rädda. Framstår de som, Vellingeborna. Eller i alla fall deras kommunpolitiker. Striden om främlingsfientligheten står i kommunerna.

Text: