Charlie Kirk – mer gråsosse än extremhöger

Varje politisk ledare värd sitt salt är kontroversiell. Ett ord som går tillbaka på latinets controversus, att vända sig emot något. Vara oenig, alltså.

Till exempel var Anna Lindh kontroversiell. I likhet med Charlie Kirk en gift tvåbarnsförälder, karismatisk och djupt älskad men också tuff i repliken. Hennes kampanjande för ja till euron väckte mycket ont blod.

Förr 22 år sedan, den 10 september, blev hon dödligt attackerad, i samband med klädköp inför en viktig debatt; för övrigt samma ödesdigra datum som Kirk. Vi som var med minns chocken. Men också den varma vågen av sympati. Allt det positiva i hennes gärning lyftes fram, från alla läger. Förlusten var ju inte bara hennes familjs och partis, utan också vår demokratis. Ordet kontroversiell förekom inte i rubrikerna. Det hade riktat fokus fel. Som om hon delvis haft sig själv att skylla.

Med Charlie Kirk är det annorlunda. ”Kontroversiell” är bara förnamnet. SVT kladdade i rapporteringen ihop honom med ”hat” mot transpersoner och svarta. I USA har anklagelser om rasism, transfobi och hatretorik haglat. ”Man kan inte yttra dessa fruktansvärda ord utan att förvänta sig att fruktansvärda saker händer”, sa kommentatorsnestorn Matthew Dowd.

Ord, yttrade i debatt, jämställdes alltså med kulor, avfyrade från ett tak. Dowd fick faktiskt sparken från vänsterlutande MSNBC för sin osmaklighet.

Smädandet av Charlie Kirk efter hans död, var en fortsättning på demoniseringen under hans korta liv. Den gigantiska kloak av glädjeyttringar över mordet – från norska ungdomspolitiker till rosahåriga transaktivister – har sin huvudförklaring i den smutskastningen. Just det påstådda transhatet tycks för övrigt ha varit Tyler Robinsons mordmotiv, enligt chattar.

Hur kontroversiell och hatisk var då Charlie Kirk, en megakändis för tiktokgenerationen genom frejdiga debattvideos från diverse campus över hela USA? Utifrån grundtanken att politisk konflikt som inte hanteras med ord, förr eller senare utlöser våld.

Jag läser hans bok The MAGA Doctrine: The Only Ideas That Will Win the Future (2020). Och fram träder bilden av… en hygglig svensk socialdemokrat. 

Diplomati är nästan alltid att föredra framför krig, och mindre staters suveränitet ska respekteras. Arbetslöshet är en styggelse, och en strukturrationalisering/ekonomisk förändring som sveper över landet får inte lämna traditionell arbetarklass i sticket. Invandring är bra, om den regleras noga. Det klingar av Olof Palme, av en optimistisk tro på samhällsaktivism; politik är att vilja.

Barnfamiljer ska stöttas med föräldrapenning, mer konservativa länder bör påverkas att genomdriva gayrättigheter, könskorrigerande behandling ska inte utföras på barn. Här låter han som Annika Strandhäll. 

De hårda narkotikalagar som både republikaner som Nixon och Reagan, och demokrater som Clinton och Biden – när denne var senator – drev igenom, såg han som förödande för främst unga svarta män. I stället för att fängsla dem och skapa en kriminell identitet, ge dem vård och arbetsträning.

Kirk har fultolkats för att vara emot medborgarrätt för svarta. Men det han vänt sig emot, är det han ser som en kontraproduktiv överbyggnad av den vettiga grund som består av lika rättigheter. Framför allt då ”raskvoter” till jobb och utbildningar, samt den glädjedödande och dyra byråkrati under namnet av DEI – Diversion Equity Inclusion – som krånglar till det för näringslivet och skapar animositet mellan olika grupper/etniciteter. Gentemot högerextremister och rasister har han ingen misskund. De har ingen plats i MAGA-tältet. 

Slående vid läsningen, är respekten för motsidan. Obama, Biden och paret Clinton får kritik, men den är sval och saklig. John F Kennedy rentav hyllas, bland annat för sin kamp mot det militärindustriella komplexet. Och facket verkar han gilla. Ibland anas nästan en Saltsjöbadsanda.

Bilden av Kirk som nästan svensk sosse förstärks av klipp när han berömmer den svenska Covidpolitiken; hur lite den kränkte medborgaren och hur den bejakade ungdomars behov att leva normalt. 

I abortfrågan hamnade han genom sin kristna tro långt från oss, och skulle i den, liksom i andra ”kulturkrigsfrågor”, som vapenlagarna, ses som djupt kontroversiell. Men inte i sitt hemland. 

Å andra sidan ledde honom hans kristna tro till en radikal jämlikhetstanke. Vi är alla gjorda till Guds avbild, och vi är alla syndare. Man kan kalla det Jante. Eller empati för sin nästa och hennes svaghet. 

För mig som svensk inte det minsta kontroversiellt.

***

Läs även: Modern renlärighet gör oss till politiska idioter

Läs även: Charlie Kirk fick sista ordet