David Eberhard: Skolgårdens pöbel kastar gärna första stenen

Text:

Toppbild: TT

Toppbild: TT

Det är underhållande att se alla rättrådiga människor. De har inga svarta hål, de liksom glänser av perfektion. Man ser dem överallt. Speciellt i media. De som gör allting rätt och som är snabbast av alla att kräva blod när någon visat sig vara något annat än det som omvärlden velat se.

De där fullkomliga människorna visar då snabbt upp sin moraliska förträfflighet och det måste kännas bra för dem. De har ju aldrig någonsin haft några smutsiga tankar eller gjort något omoraliskt, än mindre kriminellt. Jag har dock funderat lite på det där med mänskliga svagheter och hur man ska hantera dem. Och kanske än mer hur olika det kan vara. Vad som räknas som svaghet och vem som kan ursäktas.

LÄS OCKSÅ: David Eberhard: Barnaflockens immunitet

Man läser ju ofta om allt ifrån mördare till gängkriminella smågangsters och hur synd det är om dem. Vi hade till tämligen nyligen en överempatisk polischef som medialt filosoferade över vad som kan tänkas ha skett i barndomen och som gjort att en våldsverkare oprovocerat sticker ner oskyldiga förbipasserande. Ja, uppenbarligen måste man fråga sig det på bästa sändningstid när offren ligger och förblöder. En annan klassisk fråga som de där rättrådiga gärna tar till när pöbeln står med högrepar och vill lyncha gangsters, är vad som händer med de stackare som inte har en lokal. Det är många som saknat lokal genom åren och då kanske samhället får acceptera lite gängkriminalitet.

Ofta är det just de där moralpredikanterna som kommer till våldsverkares försvar. Det ger fina rättrådighetspoäng att försvara en stackars mördare. Lika fina guldpengar i himmelrikets bonussystem får man om man försvarar importerad hederskultur genom att påtala att det minsann är lika illa i den svenska överklassen eller något liknande.

Annat är det när kändisar eller rika människor gör bort sig. Samma människor som annars gärna ursäktar lite snedsteg som misshandel, grovt rån, hedersvåld och mord förvandlas då till folkpöbel. Det är lite intressant det där hur olika saker bedöms, beroende på vem som trampat i klaveret. Och beroende på vilken roll denne har i samhället. Den som uppfattas vara i underläge eller är lite av en bad boy från början slipper oftare undan. Sven Nylander blev hudflängd för att snorta kokain medan Patrik Sjöberg vann coolhetspoäng för samma sak. Varför? För att Nylander ansågs vara en hycklare? Självklart, men också för att vi helt enkelt har olika standarder beroende på vem som gör vad. För att det mediala samhället fortfarande befinner sig på mellanstadiets skolgård. Där alla positionerar sig gentemot varandra för att framstå som moraliska änglar och där alla hycklande knep är tillåtna. Där mobbarna alltid står redo att kasta första stenen. Och där klassens fina flicka gärna ger äpplen till fröken för att få bättre moraliska betyg.

LÄS OCKSÅ: David Eberhard: Alla partier torde hitta något korn i dagens kriser att glädjas åt

Men det skaver lite. För om man kräver att förövare ska kräla i stoftet och rullas i virtuell aska och tjära så finns det personer som förtjänar det tveksamma nöjet betydligt mer än andra som fått schavottera offentligt. Det är dock något som aldrig sker. Under de senaste åren har flera mediala personer hamnat i total personlig katastrof på grund av medias sätt att hantera deras fel och brister. Oftast har dessa fel inte lett till någon fällande dom. Ofta har det rört sig om moraliskt mycket tveksamma saker. Och det ska självklart straffa sig, men samtidigt pixlar man bilder på mördare och ursäktar ren psykopati för att inte framstå som populist eller få ännu värre epitet kastade på sig.

Låt mig tala klarspråk. Självklart ska man inte bryta mot lagen, men den som bryter mot den ska få sitt straff i domstol och inte av pöbeln. Det är därför vi har ett rättssystem. Så att vi slipper känslomässiga utfall och ursäkter om taskig barndom och bikter om hål i själen för att ursäkta det som den mediala medelklassen finner förkastligt.

Och håller ni inte med om det så låt den som är utan synd kasta första stenen. Förmodligen heter denna någon Alex Schulman. Eller Cissi Wallin.

Läs alla krönikor av David Eberhard här!

Text:

Toppbild: TT