Släpp plattityderna – gör dödskapitalismen till valfråga

Han heter någonting Sammeli och är riksdagsledamot för Socialdemokraterna från Norrbotten. Häromdagen uppträdde han i radion. Det handlade om sjukvård. Ungefär en millisekund in i sändningen kom det:

” … ja, men att sänka skatterna för de rika … ”

Valrörelse. Inget ont om just denne någonting Sammeli. Han är sannolikt inte sämre eller bättre än någon annan. Men nu var det just honom jag råkade höra när insikten känslomässigt landade i mig.

Valrörelse. Jag undrar ibland hur mycket av en valrörelse som faktiskt är skickligt bruk av för hantverket avsedda verktyg och hur mycket som är tom ritual. Hur är det med den där frasen ”sänka skatterna för de rika”? Vinner man väljare på den? Är det någon som lyssnar som för första gången tänker ”nämen det är väl inte juste” och börjar famla efter röstkortet?

Påminns åtminstone de som redan vet vad de tycker, varför de tycker så? Eller är det bara ett omkväde som man är kontraktsmässigt skyldig att upprepa 437 gånger fram till den 13 september 2026, om man heter någonting Sammeli och är riksdagsledamot för Socialdemokraterna?

Det är en ärlig fråga. Jag har skrivit om sådant här i 30 år, lite drygt. Jag vet fortfarande inte.

Jag vet inte ens vad jag tycker om det. Fyller det mina ådror med bly? Eller finns det någonstans inom mig en blandning av nördighet och nostalgi, som ger alla propagandaplattityder ett märkligt skimmer?

Som sagt, jag vet inte. Men om jag upplever ett skimmer är jag rätt säker på att det är en ganska exklusiv perversion.

Kanske ligger spänningen i att plattityderna nästan alltid åker på upprumpning. Hur många spetsskallar som än suttit på partikanslierna och lagt räls, spårar alltid något ur. Plötsligt dyker en helt ny fråga upp. En skandal briserar. En partiledare snubblar på en tanketråd i direktsändning, eller råkar tvärtom trolla fram en guldklimp ur tomma luften. Och så måste rälsen snabbt rivas upp och läggas om.

Kan vi inte hjälpas åt att ställa till med något sådant? Jag har ett förslag, som jag fick av ett par vänner häromdagen: dödskapitalismen.

En av mina vänner förlorade nyligen sin far. Han skulle kremeras. Hon satte sig hos begravningsbyrån – arbetarrörelsekopplade Fonus – för att fixa det. Vilken kista ville hon ha?

Ja, han ska ju kremeras. Den billigaste. Verkligen? Skulle pappa varit nöjd med det? Han är död. Han ska kremeras. Kistan är till för att brinna upp. Jaha. Ja. Jo. Och även den billigaste kistan har trots allt vaddering och kudde. Det blir 6 695 spänn, tack.

Här avstod min vän från att påpeka att döda pappor inte är i behov av vaddering och kuddar. Särskilt inte när elden väntar. Den billigaste kistan heter förresten ”Transportkista”. Kanske för att ”Kista för snåla anhöriga som inte älskade den döde” var för långt för att få plats på hemsidan.

Ville min vän ha ett vackert minne av pappa? Äeeh … hur menade fru Fonus? Jo, vi tar pappas fingeravtryck och sedan gör vi ett smycke av det i silver eller guld och med diamanter om man så vill. Inget invasivt, bara ett fingeravtryck. Här är prislistan.

Ja, så där fortsatte det. I varje spadtag hade dödgrävarkapitalisterna något att kursa. Problemet var min kallhamrade vän, som inte köpte premissen att hennes kärlek till pappan bäst uttrycktes genom att bidra till begravningsbyråns vinst.

Vore inte det här en oväntad och frisk fråga för att ge valrörelsen lite nerv? Vi sitter alla förr eller senare framför den där dödsnasaren. Vinster i välfärden och skolaktiebolag i alla ära, men varför reagerar ingen på den rena rövarkapitalismen i begravningsbranschen? En bransch där arbetarrörelsen själv är huvudspelare?

Låt oss klara av den här frågan först. Sedan kan vi snacka om det där med sänkta skatter för de rika.

***

Läs även: Johan Hakelius: Begränsa duschandet och rädda folkhälsan

Läs även: Johan Hakelius: Hör och häpna – USA är fortfarande en demokrati