David Eberhard: Varför måste »alla andra« skyddas från sin egen dumhet?

Text:

Det är två saker i det offentliga samtalet jag har oerhört svårt att förstå.

»Två saker«, kanske ni tänker. För många är det rent av obegripligt från början till slut. Låt gå för det.

De två saker jag tänker på, ger mig ett slags inre klåda som jag bär med mig och som finns där som mentalt irritationsmoment. De kan illustreras av två händelser under de gångna veckorna som kommit att röra upp känslor lite här och var i den mediala ankdammen:

Alexander Bards medverkan i Talang och Jens Ganmans utmärkelse till Årets Svensk.

Det jag funderat på är att det som framkallat rädslan för vilka signaler som utnämningarna sänder ut, är något som ur ett psykologiskt perspektiv, knappast förekommer på riktigt. Inte i den verkliga världen. Det är som om särskilda regler gäller i Twittermediestormar.

LÄS OCKSÅ: Eberhard: Konspirationsteorier är okej – om de stannar på kammaren

Och ja, det är inte heller en nyhet, men inte desto mindre intressant.

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski skrev för några veckor sedan en ledartext om »de små vidrigheterna som kommer att förändra Sverige«. Han uttryckte att TV4:s »mest populära familjeprogram rymmer en profilerad medverkande som, bland mycket anmärkningsvärt, förra året deltog i en talkshow arrangerad av framträdande högerextremister.« Ungefär som om man blir smittad av att prata med människor vars åsikter man inte alls delar. För ingen kan väl tro att den marxistiska kosmopoliten Bard skulle vara särskilt överens med nationalisten Kasselstrand. I alla fall inte om man sett debatten i fråga.

Häromdagen satt jag på en middag bland goda vänner. Vi hade en diskussion kring var gränsen för samtal går. Argumentet att man måste sätta ner foten mot vidrigheter anfördes. Jag kan delvis förstå det. En övertygelse om att vissa personer helt enkelt är för vedervärdiga för att man ska bemöta dem är begriplig.

Men det kliar inom mig.

Jag frågar mig om mina vänner som sitter och pratar med en meningsmotståndare själva skulle anamma motståndarens hemska åsikt, bara genom att de har ett samtal. Naturligtvis inte. Klådan stegras. Är det inte snarare tvärtom, tänker jag. Att vi människor faktiskt inte ens lyssnar på argument, även när vi är överbevisade.

Jag frågar människor i min omgivning om de skulle börja rösta på SD bara för att de pratar med någon som gör det. Ingen av dem som anser att man verkligen ska sätta ner foten och »våga vägra debatten« säger att de skulle ändra sin egen uppfattning. Jag tror dem. De har förmodligen rätt.

Men vad är då problemet med att prata?

LÄS OCKSÅ: Eberhard: Vem är glad åt alla byråkrater inom vården?

Och då kommer jag till den andra detaljen som kliar inom mig. För drygt tio år sedan blev Paolo Roberto intervjuad av journalisten Hanna Fahl om feminism i Sveriges Radio. Det var en hätsk debatt. Hon tyckte att hon själv var jämställd, men tyckte också att det var självklart att kvotera föräldrapengen mellan könen eftersom andra inte var lika »upplysta«.

Paolo Roberto kunde inte förstå att hon alltid pratade om »alla andra« som om de var idioter. Det är »alla andra« som är problemet. »De vet inte sitt eget bästa.«

Det är det som kliar.

En utvald »upplyst despotisk« elit berättar för populasen att »vi i eliten låter oss inte förföras, men ni dumskallar där ute i den verkliga världen vet inte bättre«. Om ni pratar med Alexander Bard eller tittar på Jens Ganmans satiriska inlägg kommer ni att bli rasister och homofoba, för att några av deras följare är det. Och då måste man »i den goda smakens namn se till att så inte sker«.

För visserligen kommer inte »jag« att ändra uppfattning av att prata med någon annan människa, men det är ju bara för att »jag« är så oerhört sund. Men »alla andra« måste skyddas från sin egen dumhet. Hur ska vi annars få verklig demokrati? Som Orwell skulle ha uttryckt det:

Alla djur är jämlika, men somliga djur är mer jämlika än andra.

Läs alla krönikor av David Eberhard här!

Text: