Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

David Eberhard: Vem jublar över alla byråkrater inom vården?

Vården prioriterar allt mindre själva vården.

Jag sitter på ett ledningsgruppsmöte för det vårdbolag jag arbetar för. Min chef Anders drar fram en lunta papper som vi ombeds ta ställning till. Det visar sig vara en rapport om hur man ska samarbeta bättre i vården och hur man ska samverka – som det så fint heter – med socialtjänsten. Det finns en ny lag som tvingar dessa olika instanser att samarbeta mer än tidigare. Överallt sitter man i olika möten om patienter som behöver insatser från såväl socialtjänsten som vården. Det är läkare och socialsekreterare, behandlare av olika slag, på olika platser. Det är bra, även om jag flera gånger i månaden under min yrkesverksamma karriär förundras över hur många människor som kan sitta på ett enda möte om en enda patient vecka ut och vecka in. I vissa fall handlar det om över tio personer som ska ta sig till annan inrättning och sitta minst en timme (ofta två) och diskutera frågor man kunde lösa via mejl.

Administratörerna är en annan yrkeskategori än de som behandlar våra sjuka och behövande. När jag läste Organisationsteori på Handelshögskolan för cirka femton år sedan beskrev de utvecklingen som skett de senaste femtio åren. Andelen administratörer som inte alls har patientkontakt hade gått från en handfull per sjukhus, till upp emot en fjärdedel av all personal. Allt ska kontrolleras och alla papper ska vändas på.

David Eberhard: Ta dig i kragen – det hjälper!

En annan sak jag lärde mig på Handelshögskolan är att varje omorganisation tenderar att öka antalet administratörer, varför det enda reformutrymmet som finns om det ska sparas pengar är genom att minska antalet behandlare. Det ser likadant ut över hela det offentliga Sverige. Måste det vara så?

Vi sitter där på mötet och Anders berättar att vi har blivit ombedda att uttala oss om rapporten han sitter med. Det visar sig vara en uppemot hundra sidor tjock genomgång, utförd av ett antal administratörer, om hur man ska samarbeta mellan olika administratörer i olika delar av Stockholms län och Stockholms stad (och av någon anledning ska människor från Gotland också vara med och åka fram och tillbaka över Östersjön). Man ska skapa ett drygt tjugotal nya befattningar för byråkrater som ska sitta och vända papper för att få oss som arbetar med patienter att på något mirakulöst sätt arbeta effektivare. För att det ska fungera måste man ha mycket folk som ska kolla att vi gör rätt saker. Inte andra läkare, sjuksköterskor eller socialsekreterare utan utomstående tjänstemän.

Vårdförbundets tidning Vårdfokus gjorde 2018 en granskning av antalet administratörer i vården och fann att, sedan jag läste Organisationsteori i början på 2000-talet, har andelen administratörer ökat ytterligare. I dag går det cirka en administratör på två behandlare. Alltså cirka 30 procent av alla i vården. Antalet behandlare är i princip oförändrat.

Så jag sitter där på vårt möte och undrar försynt. Vad ska vi med alla dessa människor till som inte tillför vården något nytt? Är det i själva verket en arbetsmarknadspolitisk åtgärd? Vi har utbildat för många människor på universitetsutbildningar som inte leder någon vart så vi måste hitta på nya jobb åt dem? Lite som Samhall för akademiker?

Vi konstaterar efter en diskussion att vi i alla fall fått äran att svara på frågan om utkastet. Vi är en remissinstans, som det så fint brukar heta, och de säger sig be oss om råd. Vi kommer dock inte svara halleluja som de kanske räknat med. Vi kommer svara att dessa byråkrater inte behövs. Men jag måste erkänna att jag tyvärr inte har några stora förhoppningar om att de ska lyssna. Vården och omsorgen i det moderna samhället tycks allt mindre handla om vård och omsorg. Därför kommer de sannolikt att ta vårt svar och lämna det på det ställe där många andra papperskonstruktioner brukar hamna. Där hela deras förslag (och många andra) borde legat redan från början. I det lilla runda arkivet nedanför skrivbordet tillsammans med gammal snus och ruttna äppelskruttar. I papperskorgen.

Läs alla David Eberhards krönikor här! 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera