De beväpnades yttrandefrihet 

Det har gått tjugo år sedan danska Jyllands-Posten publicerade de tolv teckningar som skulle leda till Muhammedkrisen.

Först hände inte särskilt mycket, men två månader senare, i december 2005, åkte några uppretade imamer från Köpenhamn till Kairo och Beirut för att visa upp ett urval karikatyrer, flera av dem från andra källor än Jyllands-Posten, och sedan var krisen ett faktum.

Redan då förstod man att detta inte alls var någon dansk kris utan en kris i muslimska miljöer i avsaknad av demokrati, yttrandefrihet och religionsfrihet. Utländska ambassader stacks i brand och 250 personer omkom under upploppen i asiatiska och afrikanska städer. Ingen av dem på gatorna hade rimligtvis läst tidningen och av statsvetaren Jytte Klausens bok The cartoons that shook the world framgår att inte heller företrädarna för den islamska samarbetsorganisationen OIC hade sett teckningarna när de klagade hos den danska regeringen.

Senare skulle imamen Ahmed Akkari ångra sin uppviglingsresa till Mellanöstern. Slutorden i hans bok ”Min afsked med islamismen”: ”Till Danmark vill jag till slut gärna säga: Förlåt. Och tack för allt!”

Häromveckan kom även en senkommen ursäkt från en annan karikatyrresenär, imamen Kasem Ahmad. I en intervju i Jyllands-Posten sa han att det var fel att hetsa upp stämningen. ”Om någon publicerar en teckning av profeten i dag är mitt bästa råd att tiga ihjäl den.”

Kurt Westergaard, tecknaren bakom bomben i turbanen, överlevde med en hårsmån ett mordförsök i sitt hem. Han beskrev sig själv som kulturradikal av danskt snitt och hade med ett bullrigt smil redan drivit med andra religioner och ideologier. Den här gången var allvaret ett annat; vi träffades på tidningens bepansrade redaktion, bakom fler kontroller än i Pentagon.

I en värld med tilltagande begränsningar av yttrandefriheten räknar de kränkta förstås med att vinna varje debatt om det moraliskt acceptabla, åtminstone i samhällen där självreflektion och självkritik följer med uppfostran. Ideologiskt övertygade har sällan problem med samvetskval. Yttrandefriheten ifrågasätts främst av dem som inte uppskattar att andra har den.

FN är i många avseenden skadeskjutet och irrelevant, dess organ har förlorat i trovärdighet. De odemokratiska staterna är i majoritet, de som ogillar kulturen i väst dominerar samtidigt som de vill ha våra bidrag och vårt bistånd.

Drivande i den mångåriga kampanjen för globala blasfemiparagrafer är OIC, den 57 stater starka Organisation of Islamic Cooperation. När FN:s generalförsamling i december 2005 på sitt bord fick ett förslag om förbud mot hädelse sammanföll det med de danska imamernas resor i Mellanöstern. Ärendet föredrogs av Pakistan, med dödsstraff för blasfemi i sin lagbok. 101 av 174 länder gick på OIC:s linje, men utan att opinionsmätningen var bindande.

Konflikter inom FN-systemet följer ofta den här islamska förkastningssprickan. Det finns systematik och uthållighet i kampanjandet och Danmark återinförde häromåret en sorts hädelselag efter att så sent som 2017 ha strukit den gamla och föråldrade. Det har närmast blivit ett axiom att religiösa känslor inte får kränkas, gissningsvis för att de förmodas sitta djupare än andra och också kan leda till värre problem.

Det svenska medieetablissemanget hade väldigt svårt för Lars Vilks, som inte passade in i kultursidesmallen. Jan Guillou och Åsa Lindeborg och många andra var föraktfulla. Ulrika Knutson, vid tillfället ordförande i Publicistklubben, skrev här i Fokus att det mest provocerande Vilks kunde göra var att be om ursäkt för sin teckning. ”Sedan kunde han signera sin ursäkt, ställa ut den på galleri, sälja den till högstbjudande. Alla skulle tjäna på det. Den trötta rondellhunden får en stilfull begravning, och både Säpo, Lars Vilks och världens kämpar för att Yttrandefriheten kan ägna krafterna åt värdigare uppgifter.”

När yttrandefriheten förses med versal ska den uppfattas som en helig ko, och sådana är som bekant löjligare än heliga skrifter. Åren har gått, men den sociala omkostnaden för att skoja med vissa symboler har knappast minskat. Jesus kan användas som svordom medan Muhammed, i sitt liv en mindre förebildlig person, ogärna får avbildas.

I stället har vi på senare år begåvats med en ny och annorlunda form av yttrandefrihet. Den är de hänsynslösas; vem vågar säga till beväpnade ungar eller skanderande antisemiter och be dem dämpa sig?

***

Läs även: Skitdålig uppfostran ger kass dansk integration

Läs även: Den extrema välviljan har gynnat extremismen