De upptagna bryr sig inte om hudfärg och ”ras”

Medan kulturbranscher, delar av näringslivet och i värsta fall myndigheter och medieföretag anammar rasteorierna, så finns en parallell värld som tuffar på som vanligt.

Nyligen hoppade den kanadensiska journalisten Tara Henley av CBC, public service-bolaget där hon varit anställd på sedan 2013. Anledning? Hon stod inte ut med att tulla på sin journalistiska integritet då CBC alltmer styrde sin bevakning efter en radikal ideologi.

I senaste avsnittet av Fokuspodden reflekterade forskaren Anna-Karin Wyndhamn och Fokus Johan Hakelius just kring den idévärld som vunnit popularitet på först amerikanska och sedan svenska universitet inom humaniora och samhällsvetenskaperna de senaste decennierna. Det rör sig om den identitetspolitiska rörelse som kategoriserar människor efter deras hudfärg eller ”ras” (detta gräsliga ord). Som betraktar grupper med sådana olikheter som väsensskilda, i stället för att se till individens unika identitet och erfarenhet och till människan som människa.

I en artikel i Fokus har professor emeritus Bo Rothstein konstaterat att det kan vara effektivt att politiskt driva frågor utifrån en gruppidentitet, som kön eller klass, men att den typen av tänkande kopplat till etnicitet på sikt förstör välfärdsstaten. Vem kan lita på en socialsekreterares beslut om hon eller han har en annan hudfärg, då man ser sådana egenskaper som essentiellt särskiljande? Tilliten, det kitt som håller samman en gemenskap, vittrar om man underblåser föreställningen om stora inneboende skillnader mellan grupper.

I kulturvärlden har identitetspolitiska tankegångar lett till smått bisarra diskussioner. Som huruvida en översättare bör vara svart för att korrekt översätta en svart poets lyrik. Om det är okej att skriva roman om en minoritetsperson när författaren själv inte delar den identiteten. Eller, som nyligen, om det är en överträdelse att en icke-judisk skådespelerska (Helen Mirren) spelar Israels tidigare premiärminister Golda Meir i en film. Inför sådana kulturfientliga dumheter är det lätt att misströsta.

Men efter poddsamtalet fick jag ett lyssnarbrev som piggade upp. Från Per Wiklund, som kallar sig ”en enkel ingenjör”, och som arbetat med forskning och produktledning vid ett stort telekomföretag. Han uttrycker förundran: ”Den värld ni beskriver är mig och många av min sort mycket fjärran. Jag har jobbat med människor från de flesta kontinenter, med alla upptänkliga hudfärger, kön och former. Jag kan inte säga att dessa yttre attribut spelade någon större roll, varken i våra yrkesroller eller privata relationer. Varje individ bedömdes mestadels utifrån de personer de var.”

Och så är det naturligtvis. Medan kulturbranscher av olika slag, delar av näringslivet och i värsta fall myndigheter och medieföretag anammar rasteorierna, så finns en parallell värld som tuffar på som vanligt. Där ger sjuksköterskan sprutor, fixar rörmokaren avloppet, lagar kocken mat, bygger ingenjören en bro. Där finns självklart också orättvisor och diskriminering av olika slag, men det är konkreta mål man samarbetar om och företag pådyvlar inte sina anställda självbekräftande teorier.

Detsamma vittnar en närstående om, som arbetar i en mångkulturell miljö, med dels svenska kolleger med invandrarbakgrund, dels kolleger i andra länder. De är så upptagna av uppdraget, i detta fall läkemedel och vaccin, att de inte bryr sig om vilken hudfärg eller bakgrund kollegerna har.

Låt oss hoppas att det även gäller på de svenska public service-bolagen. Vittnesmålet från Kanadas CBC kan läsas som en varning om vad som händer om man glömmer uppdraget och bara åker med dit vinden blåser.

***

Vill du få Fokus i brevlådan varje vecka – eller enbart digitalt? Här tecknar du din prenumeration.

Text: Nina Solomin