Den bästa svenska filmen fick varken Guldbagge eller filmstöd

För drygt fem år sedan kritiserade Dagens Nyheters filmredaktör Helena Lindblad Svenska Filminstitutet (SFI) för att ägna sig mer åt jämställdhets- och mångfaldsfrågor än att främja konstnärlig utveckling. Året därpå granskande Myndigheten för kulturanalys SFI:s styrdokument och fann att kraven på jämställdhets-, mångfalds- och barnperspektiv för att få filmstöd inskränkte den konstnärliga friheten. Därefter slopades de identitetspolitiska kriterierna. 

Men mångfaldstemat präglar alltjämt svensk film. Årets stora vinnare på Guldbaggegalan med sex priser blev Tarik Salehs Eagles of the Republic, den sista delen i en arabiskspråkig trilogi som spelats in i Turkiet och utspelar sig i Egypten. Juryn föredrog Victoria Verseaus dokumentär Trans Memoriam, om livet som transkvinna, före Jon Asps och Mattias Nohrborgs I huvudet på Bo om arbetargrabben Bo Widerberg från Malmö som blev en av landets främsta och mest älskade filmskapare med klassiker som Kvarteret Korpen, Elvira Madigan, Mannen på taket och Lust och fägring stor. 

Två filmer på mångfaldstemat lyste med sin frånvaro under galan. Lisa Langseths samhällskritiska komedi The Dance Club om diagnosindustrin inom psykiatrin och framför allt förra årets bästa och mest egensinniga svenska film på bio, Viktor Johanssons Uppföljaren till Sommarregn. 

Genom en skakig gammal handkamera får vi i bästa danska Dogma 95-stil följa hur cineasten Kennet (Kennet Heino) blir påmind om sitt mörka förflutna. Under 1990-talet vad han som ung nazist och samtidigt en lovande filmskapare. Han spelade in den mytomspunna kultklassikern ”Sommarregn” om den högerextreme våldsverkaren Jorma som sprider lidande och död omkring sig.  

”Sommarregn” älskas av nördarna i den lokala filmklubben och när ordföranden Sam (Stefan Fries) känner igen Kennet på stan föreslår han att de ska spela in en uppföljare. Kennet är först tveksam till projektet, men låter sig övertalas. Det blir en nytändning, han börjar sakta vakna ur den djupa depressionens dvala och livet får mening igen. 

Kennet söker upp sin syster (Ritva Heino) som också medverkade i filmen och som då drömde om att bli skådespelerska. Tidens gång har inte varit skonsam mot syskonen som på grund av psykisk ohälsa glidit ifrån varandra. När de nu återförenas är det med förhoppningen om att den nya filmen ska ge dem upprättelse mot livet och samhället, att de ska få en sorts värdighet tillbaka.

I sin ohämmade nostalgi över en tid han inte upplevt idealiserar Sam 90-talets frispråkighet och politiska inkorrekthet, men han ser inte att den våldsamma främlingsfientligheten är dess baksida.

För Kennet och hans syster väcker den nya filmen gamla trauman till liv när de påminns om ett Sverige där inte alla fick höra till och komma till sin rätt. Med Sverigedemokraternas frammarsch och det förändrade samhällssamtalet befarar de snarare att just 90-talet är tillbaka. I suddiga minnessekvenser anar vi att Kennets egen ungdom inte var så fjärran karaktärens Jormas, den finska arbetarklassbakgrunden innebär en kluvenhet inför både det svenska och sig själv. 

Uppföljaren till Sommarregn spelas av och utspelas bland människor med diagnoser och funktionsvariationer utan att de reduceras till dessa. Det är en rörande film om brustna konstnärliga drömmar, liv som inte blev som man hoppades på och ett Sverige som inte blev det land det borde ha blivit. Tyvärr gick den bara upp på ett fåtal biografer och något statligt filmstöd fick den inte.  

***

Läs även: Erik Jersenius: Var Sverige bättre förr?

Läs även: Ett av filmhistoriens mest unika kapitel