Det Andersson ger Thand Ringqvist

Om Socialdemokraternas Magdalena Andersson efter valet i höst ska bilda regering med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centern måste hon ge något till respektive parti.

Det räcker inte med ministerposter. Det är för övrigt inte ens nödvändigt med sådana poster för att få med ett stödparti på tåget. Sverigedemokraterna har ställt sig bakom ett långtgående avtal med regeringen Kristerssons koalitionspartier, utan egna ministrar men med stort inflytande över regeringspolitiken.

Varje samarbetsparti i en regeringskoalition måste dock för både sitt fotfolk och sina väljare kunna uppvisa minst en väsentlig framgång för den egna politiken, som motiverar och legitimerar varför man underkastat sig regeringspartiets överhöghet. Det handlar alltså inte om att uppvisa några goda kompromisser – sådana, och även givetvis dåliga kompromisser, kommer att gå tretton på dussinet. Det handlar i stället om ordentliga framgångar för respektive parti i ett par frågor som ligger dem varmast om hjärtat och som gör anhängarna riktigt nöjda. 

Vänsterpartiet har redan meddelat sitt pris – miljardärsskatt och anti-israelisk utrikespolitik. 

Miljöpartiets pris behöver man inte vara en politikens Leonhard Euler – den enastående matematikern – för att förutspå: meningslösa och dyra satsningar på klimatomställning, ordentliga hinder i vägen för ny kärnkraftsutbyggnad och anti-israelisk utrikespolitik. 

Det sistnämnda i de två meningarna ovan torde vara en enkel sak. Socialdemokraternas skuggutrikesminister Morgan Johansson, som inte dragit sig för att sprida konspirationsteorier om Israel i linje med välkända antisemitiska tankefigurer, är leveranssäkerheten själv inom detta område.

Inte heller högre skatter för höginkomsttagare eller ytterligare bortkastade offentliga miljarder på gröna projekt torde vara något problem för Socialdemokraterna att ställa upp på.

Kärnkraftsstopp kan vara problematiskt i dessa tider, även om S inte tvekat att instifta teknikfientliga lagar som den så kallade tankeförbudslagen från 1986 som bestämde att ”ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor”.(§6 1984:3)

Nu lär det inte bli något sådant, men räkna med att en eventuell Andersson-regering genom byråkrati, regelbörda och nya former av skatter kommer att göra det hart när omöjligt att bygga ny kärnkraft i Sverige.

Men vad ska då Andersson som regeringschef ge till Centern? Det måste vara en absolut politisk hjärtefråga för Centern som både är särskiljande relativt de två andra mindre koalitionspartierna och samtidigt inte heller urgröper värdet av bestickningen som dessa har fått.

Centerns främsta profilfråga från Lööf och ytterligare tre partiledare på lika många år, har ju varit viljan att hålla SD borta från makten. Men den hållningen kommer att vara ett signum för en regering med Andersson i spetsen, och kan därför inte vara den fångst som Centern ror hem till sitt fotfolk och sina väljare.

Klimatpolitiska åtgärder med ekonomiskt slöseri som förtecken, fungerar inte heller, eftersom dessa lika gärna kan sägas vara gåvor till Miljöpartiet. 

En annan paradfråga för Centern är lättnader för företagande och lägre skatter. En tredje är valfriheten vad gäller vård, skola och omsorg. Men hur Andersson skulle kunna tillfredsställa både Dadgostar och Thand Ringqvist inom dessa politikområden, och göra bägge riktigt nöjda, övergår min fantasi.

Lättade regler för invandring, inom ramen för Centerns hallucinationer i migrationspolitiken, vore en utmärkt lösning på frågan. Problemet här är att Socialdemokraterna mycket väl vet att med en sådan eftergift till Centern kommer väljarflykten från S till SD att tillta.

Nu kan det likväl bli så ändå. Detta enligt principen: ”Efter oss syndafloden”, tillskrivet Jeanne-Antoinette Poisson, alltså Madame de Pompadour, Ludvig XV:s älskarinna.

Det vill säga att Socialdemokraterna, eller snarare Magdalena Andersson, för att kunna bilda en regering som både inhyser V och MP och som säkrar sig om C:s stöd, biter huvudet av skammen och introducerar ett återfall till en mer generös migrationspolitik.

Allt för makten. För stunden.

Efterföljarna får ta hand om efterföljderna. Såväl för partiets del som för landets.

Ingen som följt svensk politik skulle kunna invända med: ”Det tror jag inte om Magdalena Andersson och Socialdemokraterna. Så långt skulle de inte sträcka sig.”

***

Läs även: Vad kommer efter partiernas sönderfall?

Läs även: ”Vi har inget lärt oss” blir S-retorik i migrationspolitiken