Det är bara att skärpa sig
Varför ska allting i vardagen göras enklare? Man borde förvänta sig mer av människor och kunna begära en hel del av mig, och andra, som medborgare.
Bild: Mahesh Kumar A. / AP
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Easy does it, säger de på engelska. Krångla inte till det.
I en broschyr från Folkuniversitetet erbjuds en kurs där jag får lära mig hur autonoma AI-agenter kan underlätta min vardag och mitt arbete.
Ingenting får ta emot.
Jag struntar egentligen i om agenterna är autonoma eller arbetar på uppdrag och i ledband; instinkten är att jag inte alls vill ha dem snokande i mitt liv. De beskrivs som artificiella underrättelsebaserade applikationer, som fattar beslut och utför uppgifter självständigt med minimal mänsklig tillsyn. De förstår och svarar på förfrågningar utan människors inblandning.
Kommer det att underlätta min vardag om beslut fattas åt mig utan jag själv blir involverad? Ja, i viss mån, och emellanåt i hög grad, har det naturligtvis alltid varit så att föräldrar, politiker och myndigheter har bestämt vad som ska göras eller hur skattemedel ska användas. Det kan också vara skönt att inte ständigt behöva ta ställning i varenda liten fråga. Det nya som autonomin erbjuder är emellertid en beslutsvärld där människor inte verkar behövas och det mesta således har underlättats till en punkt i närheten av letargin.
Mycket är förenklat och har gjorts mindre belastande, i den tunga industrin, i vården, i jordbruket, i sökandet efter information. Finns en bortre gräns, ett tillstånd där ingen ansträngning längre behövs? Vad ska man hitta på när allting har rationaliserats till den grad att muskelkraft och tankeförmåga inte efterfrågas?
Mitt arbete skulle antagligen bli mindre betungande om någon annan skrev mina texter, men skulle de då längre vara mina? (De invändningsbenägna skulle här kunna peka på att det på olika sätt ändå har gått bra för William Shakespeare och Camilla Läckberg.)
I Sverige, och liknande länder, har livet underlättats av välståndet och de goda idéer som format lagarna och institutionerna. Det är bättre att leva här än i autokratier eller kalifat. Vi har således en del att vara tacksamma för redan vid födseln.
Nöden lär vara uppfinningarnas moder, men sedan blir välfärden missnöjets fader. Det har nog aldrig skrivits så många böcker och sjungits så många låtar om det svenska samhällets bottenlösa orättvisor som under det 1970-tal då alla jämlikhetssiffror var som starkast.
På sistone har vi, i reaktionerna på kulturkanonen, mött en svårbegriplig aversion mot att bildning och historiskt medvetande skulle vara att föredra framför ingrossofieringen av kulturen och uppväxtmiljön.
Frågetecknen hopas. Varför ska allting i vardagen göras enklare?
Kanske hänger det samman med att så många är traumatiserade eller sönderstressade eller försedda med diagnoser. Sällan har mänskligheten upplevt ett samhälle där det underlättats så mycket som i Sverige i dag, och ändå tycks tillvaron bara bli mer och mer besvärlig.
Tänk bara på hur storstadspolitikerna har underlättat för cyklisterna med dödsfällor och upplösta trafikregler som följd. När jag som ung idealist demonstrerade för bilfritt city, för att göra vardagen mer framkomlig för cyklister och gående, kunde jag inte ana vilken draksådd jag bidrog till. Oddsen för att jag ska sluta mina dagar omkullvräkt på någon trottoar eller på ett övergångsställe är nu påfallande låga.
Långt före AI-agenternas intåg var det svenska systemet inställt på att ta bort så många hinder för individens självförverkligande att ingenting längre skulle behöva underlättas. Det motståndslösa och invändningsfria samhället hägrade. Sådant som krävde ansträngning kom att uppfattas som snubbelstenar eller ren snobbism.
Det mesta blir enklare om man slipper ansvar. Allt går lätt när inget är svårt. Det underlättar om man zappar bort det som stör, som Peter Sellers gjorde i rollen som trädgårdsmästaren som blev ofrivilligt samhällsorakel i “Välkommen, mr Chance”, filmatiseringen av Jerzy Kosińskis roman Finnas till.
För att underlätta förståelsen av kriget i Gaza bestämde sig världens nyhetsmedier därför redan i oktober 2023 för att vidarebefordra de dagliga sifferkommunikéerna från Hamas hälso- och sanningsministerium.
Tvärtom vill jag slå ett slag för mödan.
Man borde förvänta sig mer av människor och kunna begära en hel del av mig, och andra, som medborgare. Har man haft turen att få växa upp på en plats med demokratiska impulser och strukturer finns en skyldighet att bidra till att de lever vidare.
Det är bara att skärpa sig. Det skulle underlätta mycket.
***
Läs även: Ny teknik hotar intelligensen
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Easy does it, säger de på engelska. Krångla inte till det.
I en broschyr från Folkuniversitetet erbjuds en kurs där jag får lära mig hur autonoma AI-agenter kan underlätta min vardag och mitt arbete.
Ingenting får ta emot.
Jag struntar egentligen i om agenterna är autonoma eller arbetar på uppdrag och i ledband; instinkten är att jag inte alls vill ha dem snokande i mitt liv. De beskrivs som artificiella underrättelsebaserade applikationer, som fattar beslut och utför uppgifter självständigt med minimal mänsklig tillsyn. De förstår och svarar på förfrågningar utan människors inblandning.
Kommer det att underlätta min vardag om beslut fattas åt mig utan jag själv blir involverad? Ja, i viss mån, och emellanåt i hög grad, har det naturligtvis alltid varit så att föräldrar, politiker och myndigheter har bestämt vad som ska göras eller hur skattemedel ska användas. Det kan också vara skönt att inte ständigt behöva ta ställning i varenda liten fråga. Det nya som autonomin erbjuder är emellertid en beslutsvärld där människor inte verkar behövas och det mesta således har underlättats till en punkt i närheten av letargin.
Mycket är förenklat och har gjorts mindre belastande, i den tunga industrin, i vården, i jordbruket, i sökandet efter information. Finns en bortre gräns, ett tillstånd där ingen ansträngning längre behövs? Vad ska man hitta på när allting har rationaliserats till den grad att muskelkraft och tankeförmåga inte efterfrågas?
Mitt arbete skulle antagligen bli mindre betungande om någon annan skrev mina texter, men skulle de då längre vara mina? (De invändningsbenägna skulle här kunna peka på att det på olika sätt ändå har gått bra för William Shakespeare och Camilla Läckberg.)
I Sverige, och liknande länder, har livet underlättats av välståndet och de goda idéer som format lagarna och institutionerna. Det är bättre att leva här än i autokratier eller kalifat. Vi har således en del att vara tacksamma för redan vid födseln.
Nöden lär vara uppfinningarnas moder, men sedan blir välfärden missnöjets fader. Det har nog aldrig skrivits så många böcker och sjungits så många låtar om det svenska samhällets bottenlösa orättvisor som under det 1970-tal då alla jämlikhetssiffror var som starkast.
På sistone har vi, i reaktionerna på kulturkanonen, mött en svårbegriplig aversion mot att bildning och historiskt medvetande skulle vara att föredra framför ingrossofieringen av kulturen och uppväxtmiljön.
Frågetecknen hopas. Varför ska allting i vardagen göras enklare?
Kanske hänger det samman med att så många är traumatiserade eller sönderstressade eller försedda med diagnoser. Sällan har mänskligheten upplevt ett samhälle där det underlättats så mycket som i Sverige i dag, och ändå tycks tillvaron bara bli mer och mer besvärlig.
Tänk bara på hur storstadspolitikerna har underlättat för cyklisterna med dödsfällor och upplösta trafikregler som följd. När jag som ung idealist demonstrerade för bilfritt city, för att göra vardagen mer framkomlig för cyklister och gående, kunde jag inte ana vilken draksådd jag bidrog till. Oddsen för att jag ska sluta mina dagar omkullvräkt på någon trottoar eller på ett övergångsställe är nu påfallande låga.
Långt före AI-agenternas intåg var det svenska systemet inställt på att ta bort så många hinder för individens självförverkligande att ingenting längre skulle behöva underlättas. Det motståndslösa och invändningsfria samhället hägrade. Sådant som krävde ansträngning kom att uppfattas som snubbelstenar eller ren snobbism.
Det mesta blir enklare om man slipper ansvar. Allt går lätt när inget är svårt. Det underlättar om man zappar bort det som stör, som Peter Sellers gjorde i rollen som trädgårdsmästaren som blev ofrivilligt samhällsorakel i “Välkommen, mr Chance”, filmatiseringen av Jerzy Kosińskis roman Finnas till.
För att underlätta förståelsen av kriget i Gaza bestämde sig världens nyhetsmedier därför redan i oktober 2023 för att vidarebefordra de dagliga sifferkommunikéerna från Hamas hälso- och sanningsministerium.
Tvärtom vill jag slå ett slag för mödan.
Man borde förvänta sig mer av människor och kunna begära en hel del av mig, och andra, som medborgare. Har man haft turen att få växa upp på en plats med demokratiska impulser och strukturer finns en skyldighet att bidra till att de lever vidare.
Det är bara att skärpa sig. Det skulle underlätta mycket.
***
Läs även: Ny teknik hotar intelligensen
