Det är extra svårt när turen vänder

Min devis har alltid varit att min bästa egenskap i livet är att jag alltid har sån otrolig tur. Frågan är om det egentligen stämmer. Ser jag tillbaka på mitt senaste år är nog inte tur det första ord människor i min omgivning skulle tänka först på. Ändå vidhåller jag att min tur är enorm.

Vad jag egentligen vill säga när jag formulerar det så, är att livet i första hand är en inställningsfråga. Det handlar om förväntningar på livet. Om förväntningarna är lägre än utfallet kommer man att bli positivt överraskad. Om man däremot tänker sig att allting kommer att gå som en dans och att det enda sättet att ta sig fram är genom att segla på en räkmacka, så lever man farligt. Risken att bli besviken är närmast hundra procent.

Tänk på barnen i Afrika, sa föräldrar alltid när jag var liten. Det var för oss barn en irriterande uppmaning om att inte gnälla när något i-landsproblem stod i vägen för lyckan. Men uppmaningen var meningslös, den hjälpte aldrig. Åtminstone inte i det korta perspektivet. För vad spelar det för roll för den ilskna tioåringen som inte får åka till Legoland, att det finns andra barn som inte har mat för dagen? Det krassa svaret är ”ingenting”.

Jag har skrivit om detta förut, men det tål att upprepas. Vår hjärna är plastisk, det vill säga, den förändras biokemiskt i symbios med den omgivande miljön. Ju mer vi tänker en tanke, ju fler gånger vi utför en handling, desto enklare blir det för hjärnan att tänka det den tänkt förut, att göra det den gjort tidigare. Så varför funkar inte realitetsanpassningen om de afrikanska barnen? En ständig jämförelse med de mindre lyckligt lottade borde ju vara enkel att ta till sig. Enkel att tänka. Alltså borde 70-talsföräldrarnas mantra om barnen i Afrika faktiskt fungera. Och ändå är det uppenbart att så inte är fallet. Ingen olycklig unge i världen bryr sig om dem som har det mycket värre, oavsett vad omgivningen tycker.

Det verkar inte fungera att med desperata medel försöka ingjuta lite relativism i bortskämda barns inre. Inte i vuxnas heller för den delen.

För cirka tjugo år sedan skrev jag boken I trygghetsnarkomanernas land i vilken jag problematiserade det faktum att ju tryggare och säkrare vår omgivning blir, desto otryggare tenderar vi att känna oss. Förutom att det sannolikt handlar om en inre evolutionär vilja att söka trygghet, oavsett hur omgivningen ser ut runt omkring oss, så handlar detta nog ändå mest om förväntningar. Förväntningar som är närmast omöjliga att komma ifrån.

Jag har hittills i livet haft det oförskämt lätt. Jag har en hög utbildning och har haft det bra ekonomiskt. Jag har många fina barn och har under många år varit älskad av den jag själv älskar. Jag har haft förmånen att av ha varit hyllad av många och, av vissa, till och med beundrad. Det är väldigt mycket bättre än hur ”barnen i Afrika” har det. Så har mitt liv sett ut i nästan två decennier och innan dess var det inte heller så illa.

Med det sagt har, som sagt, mitt senaste år inte varit mitt bästa. Bland annat har jag skilt mig och blivit ifrågasatt som människa såväl privat som professionellt på ett sätt som gjort mig väldigt ont. Utan att gå in på detaljer kring allt som hänt, är det bästa sättet att sammanfatta mitt 2025 med att det varit ett riktigt skitår. Och 2024 var inte mycket bättre.

Jag ska villigt erkänna att det efter de senaste åren tar emot att ens skriva det, men oavsett envisas jag med att påstå att min bästa egenskap i livet är min enorma tur. Men den gör inte alltid saken bättre.

För någonstans ser jag att, just eftersom jag haft det så förspänt i mitt liv, är det extra svårt när turen vänder. När livet för en genomgående turförföljd person går denne emot känns allting bara orättvist. Höga förväntningar på livet fungerar uppenbarligen inte som ett vaccin. Snarare som en inkubationstid innan en sjukdom.

***

Läs även: Det är inte lätt att vara människa

Läs även: Humor åldras inte väl