Det finns en öppen plats bortom algoritmernas cynism
Vi uppmanas att koppla bort sociala medier för att må bättre. Men det finns ett snällt internet – värt att värna.
Bild: Jessica Gow/TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det sägs att vi blir lyckligare av att avstå sociala medier. Allt fler vill också lämna dem. Så kallad ”brain rot” av allt menlöst scrollande anges ofta som huvudskäl. Destruktiva effekter av sociala medier, särskilt bland unga, är väldokumenterade. Den viktiga och utforskande lek som barn behöver för att förstå mänskligt samspel och livets dynamik har ersatts av skärmtid.
Dessutom finns näthatet, som oprecist träffar såväl skrytmånsar som kändisar och andra wannabes. En ”digital detox” framstår därför som klok ur flera aspekter; att vara ständigt uppkopplad är beroendeframkallande och man kan bli både hånad och dummare.
Rörelsen bort från sociala medier innehåller även en ideologisk, lite uppfostrande, aspekt. Man ska inte ingå i sammanhang som stöder digital desinformationsspridning, kan det heta. När flera svenska institutioner och medier övergav X (tidigare Twitter) för en tid sedan gjordes det ofta med motiveringen att det florerade för många högertroll, som spred osakligheter, för att det skulle kännas bekvämt att fortsätta dela egna korrekta åsikter i appen.
Att public service sedan själva okommenterat använder X för att hitta pratminus från världens politiska ledare till sina nyhetssändningar verkar inte vara ett problem.
Genom att vara på Meta, som äger och styr bland annat Facebook och Instagram, Messenger och Whatsapp – digitala verktyg många av oss brukar dagligen – kan Mark Zuckerberg och andra ”tech bros” fortsätta äta politik till frukost. Den som äger tekniken styr världen.
Hur tränas egentligen AI, med vilken och vems grunddata? Här finns många frågetecken. Dilemmat är bara att i vår tuktande offentlighet så förloras lätt de nyanser som gör beskrivningarna av det verkliga livet trovärdiga.
Under hela våren har jag följt kontot ”Can I walk with you?” på Instagram. Där frågar en ung filmskapande kvinna, Thoraya Maronesy, främlingar på gatan i New York om hon kan få slå följe med dem dit de är på väg. Under promenaderna, som filmas på bekvämt avstånd, framkommer vardagliga saker, som att någon har bråttom att få tag i en ny skomakare, eller att personen Thoraya promenerar bredvid haft en lång dag på arbetet och är på väg hem.
Under samtalets gång får främlingen en historia och en riktning mot framtiden, i dokumentär form. Inte begå fler brott, resa utomlands, försöka skapa en ny tillvaro på Manhattan, svarar hennes sällskap när hon vill veta vilka mål de har i livet.
Ett annat favoritkonto innehåller en 82-årig fransyskas vardag. Hon målar läpparna röda, fönar håret, spelar golf, och pratar om Paris på 60-talet. Här dominerar känslan vardagseskapism och vi avundas en åldrings fysik och attityd.
Via X har jag hittat till tidskrifter och röster bortom de etablerade medierna som förhöjt levernet, och gett mig viktig information. Som lett till nya nära relationer och oväntade professionella samarbeten.
Min poäng är helt enkelt att det jämsides med sociala mediers problem finns ett snällt internet, värt att värna. Jag tror att många av oss trivs där man delar litteratur, inredning och ingivelser. Det finns en öppen plats bortom algoritmernas cynism där mitt liv, och andras liv, flätas samman av de spår vi lämnar.
Att vi skulle kunna bortse från det, trots att övervakningen intensifieras och att vi, fullt medvetna om hur olika krafter kapitaliserar på våra klick, ändå låter lusten styra, är magiskt tänkande, en utopisk önskan. Sällan höjs röster numera som betonar sociala mediers positiva effekter på oväntad gemenskap. Det kan förvirra oss som också erfarit det goda med plattformarna.
Vill vi verkligen överge en ny, mänskligt skapad, social sfär? Knappast, åtminstone inte så länge det är gratis, och kanske inte heller om det börjar kosta.
Nyckeln, tror jag, är vaksamhet. Och drömskt realistiska förväntningar på det sociala mediets form och innehåll.
***
Läs även: Ska barnen få bestämma skärmtiden?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det sägs att vi blir lyckligare av att avstå sociala medier. Allt fler vill också lämna dem. Så kallad ”brain rot” av allt menlöst scrollande anges ofta som huvudskäl. Destruktiva effekter av sociala medier, särskilt bland unga, är väldokumenterade. Den viktiga och utforskande lek som barn behöver för att förstå mänskligt samspel och livets dynamik har ersatts av skärmtid.
Dessutom finns näthatet, som oprecist träffar såväl skrytmånsar som kändisar och andra wannabes. En ”digital detox” framstår därför som klok ur flera aspekter; att vara ständigt uppkopplad är beroendeframkallande och man kan bli både hånad och dummare.
Rörelsen bort från sociala medier innehåller även en ideologisk, lite uppfostrande, aspekt. Man ska inte ingå i sammanhang som stöder digital desinformationsspridning, kan det heta. När flera svenska institutioner och medier övergav X (tidigare Twitter) för en tid sedan gjordes det ofta med motiveringen att det florerade för många högertroll, som spred osakligheter, för att det skulle kännas bekvämt att fortsätta dela egna korrekta åsikter i appen.
Att public service sedan själva okommenterat använder X för att hitta pratminus från världens politiska ledare till sina nyhetssändningar verkar inte vara ett problem.
Genom att vara på Meta, som äger och styr bland annat Facebook och Instagram, Messenger och Whatsapp – digitala verktyg många av oss brukar dagligen – kan Mark Zuckerberg och andra ”tech bros” fortsätta äta politik till frukost. Den som äger tekniken styr världen.
Hur tränas egentligen AI, med vilken och vems grunddata? Här finns många frågetecken. Dilemmat är bara att i vår tuktande offentlighet så förloras lätt de nyanser som gör beskrivningarna av det verkliga livet trovärdiga.
Under hela våren har jag följt kontot ”Can I walk with you?” på Instagram. Där frågar en ung filmskapande kvinna, Thoraya Maronesy, främlingar på gatan i New York om hon kan få slå följe med dem dit de är på väg. Under promenaderna, som filmas på bekvämt avstånd, framkommer vardagliga saker, som att någon har bråttom att få tag i en ny skomakare, eller att personen Thoraya promenerar bredvid haft en lång dag på arbetet och är på väg hem.
Under samtalets gång får främlingen en historia och en riktning mot framtiden, i dokumentär form. Inte begå fler brott, resa utomlands, försöka skapa en ny tillvaro på Manhattan, svarar hennes sällskap när hon vill veta vilka mål de har i livet.
Ett annat favoritkonto innehåller en 82-årig fransyskas vardag. Hon målar läpparna röda, fönar håret, spelar golf, och pratar om Paris på 60-talet. Här dominerar känslan vardagseskapism och vi avundas en åldrings fysik och attityd.
Via X har jag hittat till tidskrifter och röster bortom de etablerade medierna som förhöjt levernet, och gett mig viktig information. Som lett till nya nära relationer och oväntade professionella samarbeten.
Min poäng är helt enkelt att det jämsides med sociala mediers problem finns ett snällt internet, värt att värna. Jag tror att många av oss trivs där man delar litteratur, inredning och ingivelser. Det finns en öppen plats bortom algoritmernas cynism där mitt liv, och andras liv, flätas samman av de spår vi lämnar.
Att vi skulle kunna bortse från det, trots att övervakningen intensifieras och att vi, fullt medvetna om hur olika krafter kapitaliserar på våra klick, ändå låter lusten styra, är magiskt tänkande, en utopisk önskan. Sällan höjs röster numera som betonar sociala mediers positiva effekter på oväntad gemenskap. Det kan förvirra oss som också erfarit det goda med plattformarna.
Vill vi verkligen överge en ny, mänskligt skapad, social sfär? Knappast, åtminstone inte så länge det är gratis, och kanske inte heller om det börjar kosta.
Nyckeln, tror jag, är vaksamhet. Och drömskt realistiska förväntningar på det sociala mediets form och innehåll.
***
Läs även: Ska barnen få bestämma skärmtiden?
