Det som var foliehattigt i går är okej i dag

Den som inte ser riskerna med kampen mot desinformation har antingen inte läst George Orwells 1984 – eller är själv desinformerad.

Myndigheten för psykologiskt försvar uppmanade nyligen i helsidesannonser befolkningen att lära sig ”knepen för att känna igen falsk och vilseledande information”. Denna sprillans nya myndighet inrättades den första januari 2022 och dess operativa uppdrag är att ”identifiera, analysera och bemöta otillbörlig informationspåverkan och annan vilseledande information”.

När kulturministern intervjuades i SvD tidigare i år sa reportern Stina Oscarson apropå den nya myndigheten att: ”Jag kan känna mig lite tveksam till att staten ska avgöra vad som är sant och falskt.” Perfekt läge att haka på med ett problematiserande resonemang för en kulturminister och tidigare VD för Tidningsutgivarna som Jeanette Gustafsdotter. Hon nöjde sig tyvärr med att svara att myndigheten skulle ha ett ”tydligt uppdrag”.

Inte minst ur försvars- och säkerhetsperspektiv är desinformation en viktig fråga, och ett problem att ta på största allvar. Jag är personligen för lite insatt i försvarsfrågor för att ifrågasätta behovet av en ny myndighet med detta ansvarsområde. Med det sagt finns anledning att hålla ögonen på den starka trenden i västvärlden att på statlig och överstatlig nivå bedriva kamp mot desinformation, eftersom den rymmer uppenbara risker för yttrandefriheten.

När jag på nittiotalet gjorde en reportageresa till staden Roswell i New Mexico, USA, nära platsen där ett UFO sades ha kraschat 1947, mötte jag många UFO-troende. De betraktades av mig och de flesta andra som stollar, konspirationsteoretiker som spred… desinformation. Döm om min förvåning när jag nästan trettio år senare slår på radion och i P1 Morgon får höra självaste Barack Obama referera till oidentifierade flygande objekt. Nu finns enligt USA:s myndigheter UFO:n och de är inte längre vilseledande desinformation.

Det är ett bisarrt exempel. Men det finns många andra frågor och ämnen där kunskaperna ständigt utvecklas, eller där bedömningen huruvida ett påstående är sant eller falskt, också kan vara förknippad med var man står politiskt.

Ta ett komplext forskningsfält som klimatet. Vissa forskare är alarmistiska – andra mer återhållsamma i sina analyser. Vems påståenden får spridas på sociala plattformar? Bägge hållningarna (världen går under mycket snart, respektive faran är inte så akut) kan, beroende på vem som betraktar dem, få destabiliserande effekter för vårt samhälle.

Eller ta pandemin. I USA och flera andra länder var munskydd en avgörande del av smittbekämpningen. I Sverige ansåg FHM till en början inte att munskydd var till någon särskild nytta. Vilka myndigheter sysslade med vilseledande desinformation?

I USA försökte nyligen Biden-administrationen att tillsätta en särskild ”Disinformation Governance Board” som skulle utöka statens makt över informationsspridning i sociala medier. Efter en kritikstorm har initiativet pausats ett tag.

I EU rullar kampen mot desinformation på relativt ogranskad, mig veterligen. Där har en rad åtgärder inletts mot desinformation som kan ”hota demokratierna, polarisera debatten och sätta hälsan, säkerheten eller miljön för EU-medborgarna i fara”. Det är en bred träffyta. Vem ska bestämma vilka åsikter som polariserar debatten? Vem ska avgöra vilka forskningsresultat som sätter miljön i fara?

Se där en rejäl nöt att knäcka. Tills vi gjort det kan man konstatera att den som inte ser riskerna med kampen mot desinformation antingen inte läst George Orwells 1984 – eller är desinformerad.

***

Text:

Toppbild: Albert Antony