Det underskattade livet mellan köplador och kulturhus

Det är decembermorgon i Jönköping och jag står vid mitt motellfönster och spanar ut i gryningsljuset. Ett stenkast bort brusar tät trafik på E4 och norr om vägen ligger Solåsens handelsplats, där det nordiska detaljhandelsundret lockar till köpfest. Här finns Dollarstore, Rusta och Stadium. På Power kan man ”köpa elektronik till hela familjen”. Hos Granngården hittar man ”praktiska och hållbara produkter som underlättar livet både inne och ute”. På Biltema finns allt mellan himmel och jord.

Bortom Solåsen går järnvägsspår för godstrafik och sedan kommer Gamla bangården och Gamla flygfältet med kvarter för robustare verksamheter: maskinuthyrning, metallåtervinning, byggfirmor, verkstäder, husbilsförsäljning. Det är näppeligen fråga om några ”dark Satanic mills”, men de bjuder på måttliga skönhetsvärden.

Utsikten inbjuder alltså till slentrianmässigt suck och stön. Biltrafiken släpper ut avgaser i atmosfären och sprider skadliga partiklar. Förarna är kuggar i ett opersonligt maskineri. Verkstäderna väsnas. Köpladorna är fulla av onödiga produkter, och att de ligger en bit utanför centrum tömmer innerstaden på liv.

Jag har säkert själv hävdat det ena eller andra vid något överspänt tillfälle, men den här morgonen fångas jag tvärtom av en sorts vardagens poetiska svindel. All denna verksamhet. All denna pliktkänsla. All denna vilja att sörja för sig och de sina och uträtta något av värde. I min fantasi förvandlas abstraktionen ”tät trafik på E4” till konkretioner som ”lärare på väg till skolan”, ”säljare på väg till kundmöte”, ”utställare på väg till mässa” och ”långtradarchaufför på väg med blommor från nederländska växthus”. Banalt självklara tankar, kan man tycka, men kanske ändå värda att tänkas litet oftare? 

Det klagas på att de styrande partierna saknar visioner, men är det verkligen så väldigt angeläget med mer storslagna erbjudanden än en genuin vilja att ta god hand om detta vardagsliv och ge det vad skydd det behöver? Att människor slipper anpassa livet efter upplevda hot? Att man har möjlighet att röra sig fritt – även med bil på Europaväg – till en rimlig kostnad? Att företagsamheten har villkor som gör det möjligt med bra betalda jobb, som gör att anställda och ägare kan spendera eller spara, allt efter läggning och livssituation? Att de försvarliga summor, som människor betalar i skatt, används förnuftigt och främjar det genuint gemensamma?

”Valuta för pengarna”. Se där en skarp men sansad vision, som inte har något med vildögda utopier att göra och dessutom lämpar sig utmärkt för såväl vänster som höger. För ena sidan kan den vara vägen till mer offentlig välfärd för pengarna, för andra sidan en väg till orubbad välfärd med litet beskedligare skatteuttag.

Det socialdemokratiska alternativet att ”ta tillbaka kontrollen” vore en utmärkt vision ifall det begränsade sig till att få koll på brottslighet, gränser, energiförsörjning och annan offentlig kärnverksamhet. Men associationerna går obönhörligen till 1970-talets genompolitiserade tillvaro och kontroll av medborgarna snarare än av det som håller dem tillbaka.

När jag lämnar hotellet har det dagats rätt hyggligt. Jag väntar med E4 och kör i stället genom Solåsen, tar bron över spåren och fortsätter genom industriområdena. Så öppnar sig vyn ut mot Munksjön. På västra sidan tronar högskolan, på den östra kulturhuset Spira. Minuten senare passerar jag Stadsbiblioteket, där jag var med Peter Luthersson på seminarium om Viktor Rydberg förra hösten. 

Köpenskap och företagsamhet, vetenskap och kultur: de ligger ynka minuter från varandra. Ett allsidighetens samhälle, där sektorer får följa sin egen logik men har företrädare som visar nyfikenhet och respekt för varandra, det vore för all del en ännu mer lockande vision. Men litet realistisk får man vara.

***

Läs även: Ett språk som håller på att gå förlorat

Läs även: I själva verket ligger M inte alls tokigt till