Dödshjälp och återvandringsbidrag är samma sak

Mikael Wiehe har fått Alzheimers och funderar på aktiv dödshjälp. 

”Jag tog fram mitt tidningsurklipp i mitt kassaskåp där det stod en adress till den klinik i Schweiz där man kan bestämma själv hur länge man vill vara med eller inte vill vara med”.

På sistone har dödshjälp diskuterats igen och nu vilar något nyfrälst över samtalstonen, som att de som väljer att ta sig själva av daga på någon schweizisk klinik är upplysta och lite heliga. I dag är det Wiehe, för några år sedan var det någon cancersjuk business-munk vars namn jag har förträngt. Folk blir tindrande och mosiga när de snart-döda kommer på tal.

Att själv få bestämma när man ska dö anses trendigt, det ultimata uttrycket för människans självständighet. Lägga in sig på en klinik, säkert chict inredd som ett ”boutique hotel”. Folk älskar att bo på hotell, och verkar även tilltalas av tanken att dö i hotelliknande miljöer.

I diskussionerna kring dödshjälp når allt fler slutsatsen att det är vackert och humant att låta individen avgöra själv när livet är slut. Få debatterar att längtan efter döden kan vara resultatet av undermålig vård, dålig smärtlindring och en känsla av att ligga familjen till last. Sådant kan få vem som helst att vilja kasta in handduken (denna märkliga metafor!). Dödshjälp uppfattas i dag som en form av omsorg, när man hellre borde fokusera på att ha en debatt om vikten av god omvårdnad och fortsatt utveckling av palliativ vård.

Samtidigt som allt fler får något simmigt i blicken när dödshjälp kommer på tal, så pågår en annan diskussion där responsen bara är ilska och tvärstopp: återvandringsbidraget.

Hittills har över 75 kommuner sagt nej till att ens tala med statens samordnare, nu senast Södertälje. Med förnumstiga ”Tack men nej tack-mejl” utmålar de sig som för fina för att vilja föra ett förutsättningslöst samtal.  

Är det inte märkligt hur debatter kan vindla i väg i så olika riktningar och snabbt nå konsensus? Medan dödshjälp tas emot som någon slags helig gral och de som yttrar att de vill bli assisterade in i döden klassas som heliga martyrer, så anses bidrag för att återvända till sitt hemland som nazism – trots att idén initierades av Olof Palmes regering redan 1984.

Själv ser jag dödshjälp och återvandringsbidrag som två sidor av samma mynt. Ur ett statligt hänseende syftar de till samma sak: att hjälpa människor som inte vill vara kvar, och därigenom i längden spara pengar som kan läggas på dem som vill vara här. 

Ta till exempel Tara Saleh, den våldsbejakande dåren som skriker på gatorna att hon vill förstöra Sverige. Vore det inte utmärkt att hon i stället för att förpesta tillvaron för sig själv och andra här kunde leva i ett land som hon inte vill förstöra? Visst kunde det vara värt en slant att låta henne fara? En så kallad win-win.

Svårigheten med både dödshjälp och hjälp till återvandring är att hjälpen ska gå till rätt person. Dödshjälp till några få kroniskt sjuka som verkligen vill slippa lida efter att ha fått ypperlig vård och när alla andra möjligheter är uttömda. Människor som har hamnat i obehandlad depression eller försynta äldre damer som inte vill ligga samhället till last ska inte utsättas för assisterade självmord.

De som på olika sätt visar att de hellre vill leva någon annanstans är bra återvandringsmaterial, medan Sverige med tacksamhet behåller alla idogt arbetande vårdbiträden och andra som kämpar för att göra både sitt och andras liv drägligare.

En stat ska utan större vånda kunna avhysa oönskade individer, som flyktingen som våldtog 16-åriga Meya. Att återvandra ska däremot vara frivilligt, och inte ses som en bestraffning.

Återvandringsbidrag ska inte betalas ut av illvilja utan av omsorg. Har en invandrare försökt men misslyckats att lära sig språket och hankar sig fram arbetslös och avsliten från samhället, så blir återvändandebidraget en möjlighet att starta ett fungerande liv på en plats där man har rottrådar. Kalla det livshjälp.

Bidraget kan visserligen ses som en straffavgift – till Sverige. Det blir en bot för det svenska misslyckandet att ha öppnat gränserna och sedan inte klarat av att få en del främlingar att passa in.

När man bjuder hem någon tar man på sig ansvaret för att gästen ska känna sig som hemma. Att ge bidrag till återvändande blir vår straffavgift för att vi har misslyckats med uppgiften. Om detta borde alla Sveriges kommuner hålla många, långa och ångerfulla samtal med statens samordnare.

***

Läs även: Blir dödshjälp lösningen på välfärdsstatens problem?

Läs även: Frågan om dödshjälp får mig att avundas de troende