Dynghög som affärsmodell gör medierna sårbara

Tänk dig bonden Sven i slitet blåställ och oavsiktlig hipsterkeps på en skön gammal Harvester som sprutar svart dieselrök på en dynghög stor som en mindre villa. En reporter sträcker fram mikrofonen: ”Vad tycker du om Livsmedelsverkets nya eko-regler?” Sven kan hela EU:s jordbrukspolitik utantill och nickar: ”En ödesfråga, som demokratin själv!” I nästa scen sprutar han DDT över åkern och mumlar: ”Man måste ju få det att gå runt.” 

Absurt va? Komiskt. Men påhittat. Däremot inträffar liknande scener regelbundet inom en annan bransch. Tänk en annan scen: En publisher i polerad kostym med grötmyndig Ted Talk-röst som predikar pressetik i en debattstudio. Bakom vederbörande lyser ”yttrandefrihetens kris” medan hen i smyg messar annonsörer: Kanske ”Vi kör er native article om ni höjer budet!” och till en annan: ”Vi ställer artikeln, klart vi vill behålla era stående printannonser och banners”. Eller föreställ dig några mångåriga kvällstidningsveteraner, låt oss kalla dem Martin, Karin och Thomas, analyserar evidensresistens och fake news på en scen dekorerad med gamla löpsedlar: ”Saddam har massförstörelsevapen!”, ”Carola gravid med alien!”, ”Här flyr sexkändisen från reportern!” Dråpligt, eller hur? Som att be en pyroman recensera brandsläckare.

Det är ingen slump att chefredaktör och vd numera är samma jobb, vanligtvis kallat publisher. Deras huvudsakliga uppdrag är klick, stålar och en klapp på huvudet från ägarna. Mycket mänskligt och begripligt. Men det märks. Alla som öppnar vilken tidning som helst vilken dag som helst noterar att den inte innehåller dagens viktigaste nyheter. Urvalet är gjort av andra skäl. 

På redaktionerna är det självklart. Journalister lider i fikarummet över all smörja och alla clickbaits som ska produceras när de vill förbättra världen. Men när allmänheten klagar på samma sak blir murvlarna kränkta på ett sätt som ingen annan yrkesgrupp blir kränkt, möjligen undantaget väktare och arkitekter. Vi journalister vill så himla gärna bli bedömda efter de murvlar vi egentligen är, inte de vi har blivit. Att förtroendemätningar år efter år visar att alla medier utom public service-bolagen får underkänt av allmänheten tas inte in, det gör för ont. I stället för självrannsakan viftas pöbelns åsikter bort som okunniga missförstånd.

Den här självmotsägelsen gör medierna sårbara, betydligt mer än Harvard eller FN. När Donald Trump helt i enlighet med sin fascistiska playbook försöker sprida evidensresistens genom att underminera institutioner är medierna det allra lättaste av byten. 

Du minns när Trump hotade tv-bolaget ABC och ägaren Disney efter att Jimmy Kimmel skämtat om hur MAGA:s gaphalsar profiterade på Charlie Kirk-mordet? Analysen från Martin, Karin och Thomas var: Trump är sååå dum. Och jo, det var såväl upprörande som ännu ett pinsamt bevis för wokehögerns principlösthet men att Trump är Trump är lika rafflande nyhetsmässigt som ”hund bet man”. Det egentligt väsentliga var att Disney, de som producerar Musse Pigg och Star Wars, kröp som en dresserad pudel. Helt skandalöst. Pinsamt. Men inte en enda publisher i en enda tidningspalt eller minsta lilla radioinslag ifrågasatte Disneys katastrofala svaghet. Förstås. De vet ju hur svårt det är att få ekonomin att gå ihop. Som Sven skulle sagt på sin dynghög: ”Jo, jag förstår Disney. Ibland måste man spruta lite DDT för att hålla banken nöjd.” 

Samma sak när Trump stämde New York Times på 15 miljarder dollar. Martin, Karin och Thomas: ”Hur kan han attackera vår heligaste bastion?” Tja, New York Times är långt ifrån ofelbar. Hög på sin egen rättfärdighet, med en östkustliberal bias och en historia av Jayson Blair-fejkare och att ha sålt in Irakkriget åt George W Bush. NYT är lika kommersiellt driven som andra företag. Trump saknar inte grunder för ett ärekränkningsmål, det är inte omöjligt att han vinner om han lyckas formulera en juridiskt starkare stämning som når domstolen i Florida.

Att Trump är en lögnhals, en clown och den mest olämplige och hittepåpopulistiske president USA haft betyder inte att medierna är fria från ansvar för vad de publicerar eller för den affärsmodell de byggt. Och den modellen vacklar för även mindre påtryckningar från de besuttna och mäktiga, vilket är ett annat skäl till att medierna hellre ägnar sig åt instagramkändisar och trams i stället för riktiga nyheter. 

Det finns ingen skillnad mellan kommersiella medier i USA och i Sverige mer än den lokala situationen. Här finns ingen auktoritär statschef eller illasinnad techmiljardär som kan äta upp vilket mediehus som helst till lunch. Ännu. 

Om det händer, när det händer, kan vi bara vara säkra på är att Martin, Karin och Thomas kommer prata tjusigt om yttrandefrihet men inte om DDT:n de använde. Sven nickar inkännande.

***

Läs även: Hur går det när barnen inte får ett glas öl?

Läs även: Vattnet tar slut och vi bråkar om SKMA