Eftersom jag är kultursnobb bryr jag mig inte
Den gnällige kälkborgaren är tillbaka och måste förvisas till Kälkestad. Debatten tas över av ilskna influerare och mot dumheten kämpar gudarna förgäves.
Bild: Erich Kästner
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det nya året lär vara här men eftersom jag är en kultursnobb bryr jag mig inte. Det hjälper inte att kvarterets borgerskap avlossade så många fyrverkeripjäser på nyårsafton att jag inte ens kunde se storstadens ljus och lovade mig ett gott nytt år. Jag vet nog. Löftena om god grannsämja är lika fake som lågprishummer odlad i en insjö så jag lämnar tillbaka det nya året oprövat. Vad är fel på det gamla?
Dessutom har min väska har gått i baklås. Jag får varken fram den julklapp jag skulle muta grannarna med eller min kalender för 2026. Svavelosande hamrar jag på låset som förstås inte ger med sig. Det gör däremot min tumme som svullnar och blir blåsvart.
Energin tar slut och jag inser att jag även utan kalender är på väg att bli alltför hemmastadd i 2026 som av massmedia att döma är överbefolkat av arga människor. Men varför är de andra så arga. Alla kan väl inte ha slagit sig på tummen?
Har Spenglers teori om den västerländska civilisationens undergång äntligen blivit allmängods? Eller är det Trump som får oss att inse att det visst lönar sig att skrika som en fyraåring? Jag vidhåller förstås att min egen ilska mot låset på väskan är befogad. Men alla andra – har de verkligen rätt att vara så sura? Det är ju jag som har en svart tumme!
Det tycks som om vi kollektivt har drabbats av ”affektkramp” – ett tillstånd som tidigare mest iakttagits på 1-3 åringar. De blir blåa i ansiktet av ilska och kan hamna i kramptillstånd så allvarliga att de förlorar medvetandet. Ja, det går att svimma av ilska vilket med lite tur kan bli nästa folksjukdom bland influencers. Dock säger experterna: ”Tillståndet är godartat och föräldrarna bör möta det med minsta möjliga uppmärksamhet.”
Annat är det med vreden, en av de sju dödssynderna. Att vredgas låter kanske inte som något skamligt i dessa tider men vrede är en betydande synd. I den uppdatering av dödssynderna som katolska kyrkan gjorde 2008 ersattes vrede (ira) på plats sex av ”moraliskt tveksamma experiment” vilket onekligen är allvarligare än ett tredskande väsklås.
En dödssynd leder till andlig död. Och när jag öppnar jag en tidning eller lyssnar till en pod framstår ”gnäll” som rätt ord för vår tid. Alla dessa klagomål på allt från vem som ska vara programledare för schlagerfestivalens svenska uttagningar (fjortisar må ha åsikter om det, inte vuxna) till elaka böcker om pojkvänner låter ana att en del debattörer har för lite att göra. Eller är de bara småskurna?
Själv tror jag vi bevittnar den gnällige småborgarens återkomst. Begreppet har rötterna i det antika Grekland där invånarna i staden Abdera (i Thrakien) ansågs allmänt korkade eftersom själva luften gynnade dumhet. Legenden inspirerade senare seklers sarkastiska berättelser om kälkborgare, ett ord som numera är sällsynt trots att gruppen av kulturdebatten att döma förefaller öka i antal.
Kanske kan någon myndighet inspireras av grekernas exempel och förmå alla trångsynta kälkborgare att flytta till samma ort – Kälkestad. Kan man ge bidrag för att få invandrare att flytta från Sverige kan man väl ha bidrag som lockar kälkborgare till någon avfolkningsbygd. Regeringen kan ge presstöd åt lokaltidningar med extra stora insändaravdelningar. Lokalradion kan sända gnällextra varje eftermiddag.
Men som en annan antikälskare, Friedrich Schiller konstaterar: Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves. Å andra sidan är Schiller känd för sin dikt An die Freude som hörs i Beethovens nia.
Oklar är framtiden. Så det är bara att ta fram hammaren och slå sig fram mot ett bättre 2026. Tumme för tumme.
Toppbild. ”Kälkborgare”, illustration Erich Kästner
***
Läs även: Erik Jersenius:Var Sverige bättre förr?
