En lans för Kain

Om man inte spelar huvudrollen i sitt eget drama spelar man trots allt bara en biroll i någon annans – och man kan mycket väl tilldelas en olycklig, ensam och tragisk roll«, skriver Jordan B Peterson. Med en myndig ton förklarar den kanadensiske psykologen för sitt följe av unga män att de behöver växa upp. Hans nya bok »12 livsregler – ett motgift mot kaos« riktar sig till den som gått vilse i vår värld av uppluckrade värden och svajig barnuppfostran. De unga männen behöver lämna ansvarslösheten för att kunna göra rakryggade val och få det liv de vill ha.

Men också för att försvara sig.

Det är en bok till Kain och män som liksom honom förlorat sig själva i bitterhet över egna tillkortakommanden, i vissa fall så sårade av livet att de till och med funderar på blodshämnd. Kain arbetade hårt i sitt anletes svett utan att få någon uppmärksamhet från vare sig Gud eller kvinnor. I avundsjuka dräpte han sin broder, den lyckade, älskade Abel. Jordan Peterson försöker visa på en konstruktiv väg steg för steg ut ur hopplösheten, mot ett bättre liv.

Det är en på många sätt sympatiskt tänkt självhjälpsbok, med en vilja att göra skillnad för de unga män som enligt Peterson aldrig i sina liv fått någon uppmuntran.

Berömmelsen vilar i huvudsak på två dåd. Som professor i psykologi vid Toronto universitet protesterade Jordan Peterson via en video på nätet mot förslaget att könsidentitet skulle omfattas av antidiskrimineringslagar.

Det andra var att han lugnt fortsatte att upprepa samma fraser när hans påstående att löneskillnader mellan män och kvinnor inte beror på orättvisa ifrågasattes av den brittiska tv-journalisten Cathy Newman.

En posse av imponerade unga män skred omedelbart till Youtube för att höra mer av honom och hans »12 livsregler« har sålt bra i länder som USA, Frankrike och Australien.

Förtryckta minoriteter har i sin kamp för lika rättigheter blivit förtryckarna, hävdar Peterson och beskriver hur han tycker att feminister, hbtq-personer, djurvänner och klimatkämpar har tagit över. Det låter ungefär som det brukar när det talas till unga vita missnöjda män: Den politiska korrektheten hotar yttrandefriheten. Kryddat med Darwins naturliga urval, där vi människor inte är stort mer än humrar fångna i en evig »dominanshierarki«, med en stark hanne förutbestämd att regera.

Backlashen har fått sin guru. Nu får det vara nog med frigörande.

Det skulle ha varit intressant om han i stället stannat i de psykologiska insikter som ibland glimtar till, som när han delar upp människans värld i en materiellt vetenskaplig del och en upplevd del som inte finns utanför oss själva. När han hävdar att för varje människa är båda världarna lika verkliga gläntar han på dörren till en idévärld som jag gärna skulle ha läst mer om. Som att han djupt där inne faktiskt har en genomtänkt idé om vad det betyder att västvärldens kluvna befolkning sedan millennieskiftet sitter på varsin pol, där den ena halvan fortfarande tror på en ordnad materiell värld, medan den andra upplever en känsla av totalt kaos, trots att livet pågår som förr.

I stället trasslar han in sig i bibliska metaforer, utan att först ha bestämt om han vill berätta dem som predikant eller i symbolisk betydelse. Och hur symtomatiskt är inte det, i en tid då polariseringen mellan religioner är större än på mycket länge, att en självhjälpsbok intrasslad i bibliska berättelser blir en ny bibel för sekulära unga män.

Kanske är det sant att de unga männen aldrig någonsin har känt sig uppmuntrade. Vad fint det skulle ha varit med en bok som vände sig till dem med detta budskap, att du är värdefull, utan att ställa alla andra i skottgluggen.

Text: