En slug minister

Valet är över. Nu börjar det dagliga trälandet för Magdalena Andersson. Att vara finansminister i en s-ledd regering är dock något speciellt. De historiska företrädarna tittar vakande ner från de svartvita porträtten i ministerns förrum: Thorsson, Wigforss, Sköld, Sträng, Feldt och Persson.   

För att kvala in i detta Pantheon ska Andersson klara två huvuduppgifter. Hon ska se till att finansdepartementet har en stark position i alla viktiga beslut som rör Konungariket. Och hon ska säkerställa att regeringspolitiken i stort är statsfinansiellt sund och dessutom bidrar till omvandling, dynamik och konkurrenskraft.

Det sistnämnda först. I ett par decennier har starka statsfinanser stått i centrum. Statsskulden har halverats som andel av BNP. Utmärkt! Men att sträva efter fortsatta budgetöverskott när investeringsbehoven är stora, upplåningen billig och skulden bland de lägsta i Europa riskerar att urholka finanspolitikens legitimitet och dra onödig eld.

Därför: Arbeta fram parlamentarisk enighet för att ersätta överskottsmålet med ett balansmål. Även ett sådant medför att statsskulden faller som andel av BNP. Formalisera också ramverket för budgetpolitiken för att stävja sådant missbruk som skedde i fjol, då praxis revs upp för en prestigevinst rörande skatteskalans brytpunkt.

Men budgetbalans i all ära. Det viktigaste råd jag har att ge Magdalena Andersson är detta: Kliv från början in och styr upp alla de förhandlingar och utredningar som snart tillsätts och som ofta arbetar utanför medieljuset. På papperet går de måhända vid sidan av den ekonomiska politiken i snäv mening, men de kan få enorma ekonomiska konsekvenser. Kontrollera direktiven och se till att dina utsända finns på plats i utredningskanslierna.

Det gäller energipolitiken, som ska riggas så att omställningen blir så samhällsekonomiskt lönsam som möjligt. Det gäller bostadspolitiken, där reformerad hyresreglering och lägre reavinstskatter krävs för att förbättra rörligheten på bostadsmarknaden. Det gäller omstöpningen av arbetsmarknadspolitiken, som måste sänka trösklarna in till arbetsmarknaden.

Snarast behövs också en rejäl, stor skattereform. Skattesystemet har blivit plottrigt och ineffektivt. Det bör förenklas och bättre stimulera dynamik och omställning. Kapitalbeskattningen bör reformeras för att minska hushållens upplåning, men det måste ske i samklang med en reformerad inkomstbeskattning. Förbered också marken för en ny, enkel och robust fastighetsskatt.

För att allt detta och mer därtill ska landa rätt måste finansdepartementet kontrollera kommandohöjderna i politiken. Så har traditionellt varit fallet i s-regeringar, men i en koalitionsregering är det knepigare, eftersom partiledarförhandlingar kan inskränka finansens makt.

Därför är det av yttersta vikt att finansministern sitter med vid de överläggningarna, samt att finansens statssekreterare Max Elger samarbetar tight med statsministerns statssekreterare Emma Lennartsson och Mats Andersson. Den innertrion får stort inflytande på det dagliga rattandet av politiken.

En annan viktig relation är den mellan finansministern och näringsministern. Mikael Dambergs departement har ansvaret för den av statsministern omhuldade näringspolitiken. En sådan selektiv politik riskerar alltid att förlora sig i byråkratiska branschprogram och subventioner, om inte finansministern driver på för att göra den kostnadseffektiv. Här kan den nya statssekreteraren Karolina Ekholms svårslagna kompetens vad gäller konkurrenskraft, direktinvesteringar och globalisering bli ett styrkebälte.

I en minoritetsregering måste finansministern också vårda relationerna till riksdagen. Både den egna och koalitionspartnerns riksdagsgrupper ska löpande masseras. Goda relationer med finansutskottet och dess ordförande Fredrik Olovsson måste arbetas upp. Utskottet förbereder ju finansens viktiga frågor innan kammaren sätter tänderna i dem.

Sammantaget får Magdalena Andersson ett stort och svårt pensum. Det kräver både strategisk klarsyn och taktisk fingerfärdighet – och en stor dos maktpolitisk slughet. Jag önskar henne all lycka på alla tre områdena.

För övrigt måste även det interna samarbetet med finansmarknadsministern flyta på – och den prydligt gröne Per Bolund bör i sin tur sträva efter bättre relationer med finanssektorn än bankätarna Borg och Norman.

Text: