Epstein speglar vårt samhälles brist på ”manners”

En del kolumnister slår an en egen ton. För mig har det varit David Brooks i New York Times. Ibland kanske lite mellanmjölk, svensk höll jag på att skriva, men han är ju amerikan för att inte säga newyorkare.

Så föll mina ögon på hans senaste boktitel. Den lyder How to Know a Person och kom för tre år sen. Skrev denna genomtänkta person vid fyllda 60 år en bok om att förstå andra? Ja och, visade det sig också, om att förstå sig själv.

Intressant ändå att han så ärligt vidgår sitt liv som observatör. Redan som barn tittade han på andra, snarare än var tillsammans med dem. Det såg han som ett resultat av en barndom där man diskuterade viktorianska begravningar och laktosintolerans vid matbordet, snarare än känslor och relationer. Han klagar inte, barndomen var lycklig, men till slut kommer han ändå med undersökningen av hur man på djupet ser andra, och själv blir sedd på djupet.

Ja, och nu efter 22 år som kolumnist i NYT lämnar han tidningen med en text man inte visste att man ville läsa. Den handlar om Trump, men också om det Amerika där 77 miljoner amerikaner röstade fram honom. De tittade på Trump och såg inget moraliskt diskvalificerande, säger Brooks.

Många har funderat mycket över vad som hänt i Amerika och i den sista kolumnen tittar Brooks på samma sak. Visst, man kan rösta fram fiendens fiende och eliten på de amerikanska kusterna tappade fingertoppskänslan, men Brooks tar ett ännu större grepp. Han väver in hela Amerika och betraktar Trump som symptomet.

Fyra decennier av hyperindividualism med centrala värden som rikedom och makt i centrum försvagade banden mellan människor i det amerikanska samhället. Kultur och humanism sågs över axeln och på amerikanska universitet kom en lika avhumaniserande motreaktion. Wokeaktivister bestämde att livet är en kamp mellan förtryckare och förtryckta, och de gemensamma värdena sattes ännu längre bak i kön till samhällsarenan.

Dessförinnan upplevde vi, i alla fall i Sverige, den postmoderna nihilismen som satte samma sak på agendan. Det finns inga värden att försvara, det enda du behöver bry dig om är din egen agenda. I kölvattnet fick vi influencers som ägnar dagarna åt att via mobilen se sig i spegeln – vilket väl också gapiga aktivister som viftar med händerna och filmar sina skrik och utfall gör, även om spegeln heter X.

Brooks citerar Edmund Burke som säger att ”manners” är viktigare än politik. Googlad översättning på ordet ger ”åthävor”. Bara det indikerar att vad ordet betyder kan vara daterat. Hur gammal ska man vara för att förstå vad åthävor betyder? Jo, jag är så gammal men låt oss kalla det för seder och bruk.

Seder och bruk slår lagar, och det beror på att dessa ligger till grund för lagarna. Lagar i all ära, men vårt uppförande mot varandra är den väv som håller ihop samhällen. Så det som föregick Trump var en amerikansk nedmontering av den värdighet som var och en i ett humant samhälle ska kunna åberopa.

Det som händer i dessa dagar fyllda av Epstein är att bilder av nedmonteringen av det allmänna bästa visas på en skala vi sällan sett förut. Var och en för sig, störst går först och makt är rätt. I den superindividualistiska eran har moral varit uträknat så länge, att begreppet kommit att misstas för moralism.

Katarina Barrling beskriver i sin senaste bok ett Sverige som är världens mest protestantiska land, utan att landet själv vet om det. Det kan vara en av anledningarna till motståndet mot tankar på moral, värdighet och det gemensamma bästa.

Epstein och det massiva inflödet av övergreppsinformation kanske kan leda till något gott. Kanske kan det innebära att fler tar in fakta och drar slutsatsen att om vi inte ser vad som händer, kan vi inte motverka det. Kanske Trump, med samma logik och utan att veta om det, kommer att hjälpa Amerika att få fast värderingsmark under fötterna?

Jag säger inte att det är vad Brooks skriver och jag förstår också att jag skrivit David Brooks kolumn en gång till.

Förlåt, jag kunde inte låta bli. Det är en lättnad när någon verkligen försöker förstå sin kultur på djupet. Och det bästa av allt, han fortsätter skriva i The Atlantic.