Ett avslut som satte spår

Restaurangernas utomhusbord bars in för säsongen. Skymningen smög sig på redan vid sex. Det enda som påminde om huvudstadssommarens långa svit av varma kvällar var de ihärdiga demonstranterna utanför Arvfurstens palats.

Deras taktfasta och ihärdiga Shame on you ekade mellan byggnaderna på Gustaf Adolfs torg. En annan människoström rörde sig också dit, tyst och med skyndsamma steg för att inte missa ögonblicket. Men inte det rytande folkhavets. Utan Kungliga Operans. Där skulle Midsommarnattsdröm av Alexander Ekman spelas för sista gången. På samma scen där den tio år tidigare haft sin urpremiär, och inneburit koreografens stora genombrott. Han var då bara 32 år, och sedan dess har Ekmans stjärna vandrat på himlavalvet över scener i hela världen. Förra sommaren gjorde han koreografin till invigningen av Paralympics i Paris.

Sitt genombrottsverk hade Alexander Ekman skrivit direkt för Kungliga Baletten, och från den sekund samma danskompani nu intog Operascenen var det omöjligt att undgå dem. De dolde inte heller att de pockade på uppmärksamhet, att de hade något viktigt att förmedla. Själv hade jag två gånger sett Ekmans Hammer, från 2022, framföras av Göteborgsoperans danskompani. Jag minns ännu den föreställningens klaustrofobiskt pulserande skildring av hur onlinekulturen föröder det mänskliga i oss och stöper om den till besatthet av oss själva; dansarnas kroppar, deras rörelser, och avslutningen som gick över alla gränser. De bokstavligen kröp ut över publiken och skrämde oss genom att visa vilka monster de hade blivit.

Jag minns att flera i publiken räckte ut händer för att vidröra dessa fantastiska dansare, men dessa sökte inte någon som helst ögonkontakt med sin publik, tvärtom undvek de den. Man anade efteråt att det var ett ställningstagande: se vad vår omhuldade digitala världsordning gör med oss; kryper över oss, vill bli sedd och kräver att få vara huvudaktören i våra själar, Ingen ser längre, på riktigt, någon annan.  

Under Midsommarnattsdröm, följde vi nu hur Ekmans fantastiska dansare synkroniskt, elastiskt och samtidigt gestaltade en ursvensk rit. Men följde också dansarna som enskilda kroppskonstnärer; Hö fyllde scengolvet. En dansare klev upp på en bal. Musiken pulserade vilt och våldsamt. Rytmen i hans knyckiga rörelser gjorde det svårt att slita blicken från honom, samtidigt omöjligt att inte göra det, ombesörjde de andra på scenen en gemensam koreografisk uppståndelse, torr hö kastades upp i luften av dansarna och förstärkte varje rörelse.

Midsommarnatten, som denna kväll hade känts mer avlägsen än någonsin, var en backanal. Efter pausen var den drömsk, lyrisk, mörk, fylld av gåtor, oro och magi.

Det var den sista föreställningen av detta märkliga verk. Någonsin. Den ska aldrig mer spelas. Det hade meddelats innan.

Och det fanns något befriande i detta, vilket ju kunde verka paradoxalt, men det påminde om det förlösande i att sätta punkt. Kanske är det en konst som har glömts bort när allt är ständigt åtkomligt, men just därför också snabbt stelnar till klichéer. Världen blir inte bara avmystifierad och endimensionell, den upphör att beröra oss på djupet. Och vi slutar att minnas – och finnas.

Nu får vi en chans börja göra det, tänkte man, och märkte redan på väg hemåt längs de tomma stadsgatorna att vi delvis hade börjat minnas det vi sett olika.

Som det måste vara. På det sättet fortsatte konstverket att leva.

Och den envetna sloganen utanför UD hade tystnat.

***

Läs även: Ingen ville väl genera mig med antisocialt dominansbeteende

Läs även: Konsten som vägvisare