Ett Bretton Woods för klimatet

Det finns två stora problem med det stora Köpenhamns­mötet om klimatet i nästa vecka.

Det ena, som alla talar om, är att de utsläppsminskningar som lagts fram inte räcker.

I och med att Kina och Indien lagt fram sina bud, en intrikat plan för att minska koldioxidutsläpp per BNP-enhet, har alla stora utsläppsländer utom Indien kommit med något till bordet. Men inget av de förslag som lagts, inte ens EU:s plan med 20–30 procents minskade utsläpp till 2020, når till en nivå som räcker för att undvika stora risker för farlig klimatförändring enligt FN:s klimatpanel, och den minsta gemensamma nämnare forskarna enats om.

Det är inte så mycket att säga om det, annat än att man ändå måste börja någonstans. Föredömet för en lyckad miljöförhandling, Montrealprotokollet mot ozonhålet, började blygsamt och växte med tiden. Bättre det än att låta allt kollapsa, som skedde med WTO:s frihandelsrunda, och som inte repat sig än.

Men det andra, som få talar om, är hur de löften som ändå avges ska kunna hållas.

Kyotoprotokollet 1997 är mest känt för att USA, under både Clinton och Bush, inte skrev på. Men sanningen är att det inte följdes ens av dem som skrev på. Skräckexemplet är Kanada som till 2012 skulle sänka sina utsläpp med 6 procent, i stället har de redan stigit 28 procent. Självklart är inga FN-inspektörer på väg till Ottawa med några sanktioner, eller ens protester, under armen. Och då är ändå ett »protokoll«, som i Kyoto, mer bindande som avtal än det som planeras i Köpenhamn.

Inte ett enda av de storslagna utspelen före jul har förklarat hur målen ska hållas gemensamt. Då menar jag inte hur, som i hur många vindsnurror som ska byggas eller fläktar pausas på nätterna. Inte hur som i hur mycket pengar de rika ska ge i klimathjälp till de fattigas regeringar, utan hur, som i vilka instrument som ska användas och vilka institutioner som ska förmedla, mäta, övervaka, fördela och sanktionera. Hur utsläppsmarknaderna i EU, USA och de andra länderna ska kopplas ihop.

Klimatpanelen IPCC illustrerar problemet. Av de 2 000 utvalda experterna i IPCC finns alla världens främsta på troposfären, havsströmmar och sotpartiklar, men bara en liten handfull ekonomer, och bara två (sic) verkliga experter på utsläppshandel. Detta trots att USA och EU bestämt att utsläppsmarknader värda tusentals miljarder kronor måste bli kärnan i lösningen på klimatfrågan. När sedan frågorna flyttas över till diplomater, blir det oändliga resonemang om kommatecken och adjektiv, och väldigt lite kurvor och staplar.

Det är viktigt eftersom det överlägset effektivaste sättet att få världsekonomin att börja anpassa sig är att företagsledare ser framför sig en siffra i resultaträkningen med ett minus framför sig som motsvarar utsläpp. Det hade nästan varit en bättre signal om Obama talat om att koldioxidpriset måste upp till åtminstone 30 dollar per ton globalt.

Köpenhamn ska om ett år följas upp med ett möte i Mexiko. Men även detta möte kommer behöva en »färdplan«, som diplomaterna säger.
Ett tips därför till Fredrik Reinfeldt och Andreas Carlgren: Föreslå att klimatet får en motsvarighet till Bretton Woods, som 1944 lade grunden för efterkrigstidens stabila växelkurs och finanssystem med IMF och Världsbanken.

En ICF, International Carbon Fund, skulle skapas. ICF skulle kunna ta vid med ekonomiska kalkyler sedan IPCC angett den naturvetenskapliga. Den skulle kunna verifiera utsläppen, koppla ihop och övervaka de regionala marknaderna och kanske även etablera ett system för sanktioner, i enlighet med WTO:s frihandelsregler. En ICF vore dessutom väl skaffat att sköta CDM, dagens FN-system för att köpa utsläppsrätter i fattigare länder.

ICF skulle likt IMF få en styrelse av experter nominerade av regeringarna, med viktade röster efter ekonomisk tyngd och ansvar för utsläpp. De rika länderna skulle kunna avstå från utsläppsrätter som poolas ihop av ICF, som sedan delar eller lånar ut dem till fattigare länder som kompensation för det som den rika världen släppt ut historiskt, och som utvecklingsstöd.

Det vore marknadsmässigt och effektivare än de gigantiska klimatbiståndsprojekt som nu föreslås. Bort med diplomaterna från processen. Politikerna sätter ramarna och de praktiska ekonomerna genomför. I stället för att hanka sig fram från möte till möte skulle processen få en ryggrad och utfästelserna hålla.

***
FÖR ÖVRIGT Varför är det så få av klimatskeptikerna som på nätet ägnar sig åt konspirationsteorier som ställer sig frågan: Varför är det just nu, veckorna före Köpenhamn, som okända hackers brutit sig in i mejllådor hos några klimatforskare på University of East Anglia, valt ut enstaka mejl bland tusentals, och plockat formuleringar ur sitt sammanhang?

Text: