Ett oberoende helt beroende av makten

Kanske minns jag fel, men jag tror inte att Sveriges radios reportrar brukar rapportera om ”vänsterliberala Guardian”, när de har anledning att hänvisa till just den brittiska tidningen. Men när de i förra veckan hade anledning att hänvisa till Daily Telegraph – vilket de ogärna gör – hette det ”högerkonservativa Telegraph”. 

Det gällde förstås rapporten, publicerad i Telegraph, om BBC:s systematiska bias i profilfrågor som Trump, transsexuella, Hamas och annat av det slaget. Att Sveriges radio inte kunde låta bli att sticka in en högerkonservativ varningssignal i redogörelsen var på sätt och vis upplysande. Det besvarade frågan om det finns någon motsvarande bias i svensk public service. För dem som behövde ett mer utförligt svar levererades det när Göteborgspostens Adam Cwejman, i P1 Morgon metodiskt förklarade för Ekochefen Klas Wolf-Watz vad hans problem är. Wolf-Watz, fick jag intrycket av, hade inte en aaaaning.

Och varför skulle han ha det? Det här rör sig ju inte om en vänsterkonspiration, med hemliga handslag, dolda dagordningar och insvurna medlemmar. Det handlar mer om att förklara för en fisk vad vatten är. Det är besvärligt, för vattnet är självklart för fisken.

Men för oss som inte har fenor och gälar är det kanske ändå dags att sluta diskutera om den uppenbara obalansen existerar och ta ett steg vidare. Man kan till exempel ställa frågan vad obalansen egentligen bottnar i?

”Vänstervridning” är inte mycket till förklaring, kanske inte ens en vidare bra beskrivning. Visst stämmer det att obalansen är åt vänsterhållet, men det är inte bara en fråga om vänster och höger. Det är inte ens bara en fråga om åsikter. Det här handlar om något betydligt mer grundläggande än så.

Idén om public service föddes i början av en period av ett exceptionellt starkt samhälleligt ”vi”. Demokratin hade segrat, folket hade erövrat staten och den skulle, från och med nu, vara i deras tjänst. De gamla eliterna ersattes delvis av nya, eller anpassade sig efter de ändrade spelreglerna. Misstro mot och missnöje med staten ersattes av sin motsats. De nya eliterna hade en lång smekmånad, kantad av acceptans och auktoritetstro. 

Det var detta som i årtionden gav stadga till partipolitiken och gjorde det möjligt att genomföra stora samhällsförändringar, utan folkliga protester att tala om. Visst fanns det avvikare, men de var just det. Udda existenser. Med svensk terminologi ofta ”rättshaverister”, så snart de propsat på en avvikande ståndpunkt tre gånger.

Det här var public services glansdagar. Den betrodda samhällstoppen definierade vad det sanna, rätta, anständiga och normala var och nästan ingen ifrågasatte det. Public services opartiskhet, dess roll som enande kraft och rikslikare, vilade i själva verket på denna auktoritetstroende konsensus. Visst var public service ”oberoende” i en enkel mening, men i en djupare mening var public services ställning helt och hållet beroende av samhällstoppens unikt starka ställning.

Nu är vi inte där längre. Misstron är tillbaka. Auktoritetstron urholkad. Det är därför partisystemet har förlorat sin stabilitet. Och det är därför public service blir en splittrande, snarare än enande kraft.

Partierna, som möter väljarna, försöker hantera förändringen. Men public service agerar som om de gamla spelreglerna fortfarande gällde. De företräder den gamla samhällstoppen och dess värderingar, som om samhällstoppen fortfarande kunde definiera det normala och rimliga och som om auktoritetstron fortfarande var obruten.

De ser det inte själva. De är fiskar på land, men tror att de fortfarande är i vattnet. Den intressanta frågan är inte om de kan bli mindre obalanserade. Den intressanta frågan är om public service som förenande kraft ens är en möjlighet längre. Hur vara härold för en samhällstopp och dess obestridda definitioner, om varken samhällstoppen eller definitionerna är obestridda längre?

***

Läs även: Självgoda idealister dyra i drift

Läs även: Det bästa är nog att avskaffa den manliga rösträtten