Ett Stalingrad för identitetspolitiken
USA:s domstol förbjöd nyligen kvotering vid antagningen till universitet. Är det vändpunkten i kulturkriget vi ser?
Toppbild: TT
Clarence Thomas föddes 1948 i den amerikanska södern under miserabla förhållanden. Modern var ensamstående och när hemmet brann ner kunde hon inte försörja barnen, så de fick flytta till mormor och morfar som uppfostrade dem.
Lille Clarence må ha haft sparsamt med ägodelar, men naturen hade givit honom ett exceptionellt läshuvud. Först studerade han till katolsk präst, men stöttes bort av den djupt rotade rasismen vid seminariet. Så småningom blev det i stället en juristutbildning vid prestigeuniversitetet Yale.
Thomas är svart och antogs dit 1971, samma år som skolan införde så kallad positiv särbehandling (affirmative action) vid antagningen, en omständighet som har förföljt honom under hela karriären. I memoarerna berättar Thomas hur han plågades av att omvärlden utgick från att han kom in på Yale enbart på grund av sin hudfärg, inte därför att han var kvalificerad.
Efter examen – med fru och barn och ett berg av studieskulder – sökte han jobb på alla USA:s största advokatfirmor men fick inte ett enda erbjudande. ”Jag var förnedrad och desperat”, skriver han och berättar om den stora bitterhet han kände mot välmenande vita som inte insåg hur stigmatiserande det var att först bli inkvoterad och därefter ratad just därför.
Till sist fick han ändå ett jobb hos delstaten Missouris konservative chefsåklagare. Några år senare blev denne senator och Thomas följde med till Washington där han arbetade åt Reagan-administrationen under åttiotalet. När president George H W Bush nominerade Thomas till Högsta domstolen år 1991 fick båda mängder av frågor om huruvida nomineringen berodde på hudfärgen snarare än kompetensen.
Med den bakgrunden är det lätt att begripa varför Clarence Thomas har ägnat frågor om kvotering så stort intresse under åren vid HD. Han var den av de nio domarna som skrev den utförligaste kommentaren när domstolen nyligen förbjöd positiv särbehandling vid antagning till amerikanska universitet och högskolor. Han skrev bland annat att den amerikanska konstitutionen är och ska vara ”färgblind”. Domen väntas få stor betydelse och även följas av fler som tar sikte på positiv särbehandling av arbetssökande.
Och som Henrik Jönsson skriver i Fokus är det också fullt möjligt att den innebär en vändpunkt i det pågående kulturkriget.
Läs även: Kort sagt: Deplattformering på ny nivå
