Familjen Mann var inte som alla andra
Barnen experimenterade med kärlek, droger och föräldrarnas pengar och var avskydda av nazisterna.
Toppbild: Wikipedia
Klaus Mann sitter sommaren 1932 på ett café i München och skriver i sin dagbok: "vid bordet strax intill: Adolf Hitler, i svagsint sällskap. Hans rent av frapperande mindervärdighet. Ytterligt obegåvad; den fascination han väcker, historiens största blamage; visst sexualpolitiskt inslag".
Men när familjen Mann senare samma år firar jul 1932 tycks faran över. Den bruna vinden har mojnat. I november har nationalsocialisterna för första gången fått färre röster i ett val än i det föregående. Det ekonomiska läget i landet är bättre. Lättnaden blir dock kortvarig. Ett nytt val i januari resulterar i att "det svagsinta sällskapet" bildar regering. Kort därpå är diktaturen ett faktum.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I september 1933 startar Klaus Mann en litterär-politisk tidskrift Die Sammlung. Där publicerar han artiklar som går till angrepp på "en hel nations bakåtsträvan". Myndigheterna i Berlin noterar noga "smädelserna mot det nya Tyskland". Klaus har angett sin berömde far Thomas Mann som medarbetare, vilket han inte är. Det får fadern att offentligt ta avstånd från sonens tidning och sin son. Samma sak gör Robert Musil och Stefan Zweig, oroliga för sina bokpubliceringar och andra eventuella nackdelar i Tyskland. Joseph Roth bryr sig inte, "om 'Die Sammlung' så skulle ha fel i tusen fall mot Goebbels, mot mördare, mot dem som skändar Tyskland och det tyska språket, mot dessa stinkande lutheranska fisar har till och med 'Die Sammlung rätt'".
Jag läser detta i Tilmann Lahmes Familjen Mann (Albert Bonniers förlag, 2017). Som inte går att lägga ifrån sig. Flera historiska och biografiska böcker har på senare år sökt fånga stämningar och mentalitet i Europa före, under och mellan världskrigen. Florian Illies Århundradets sommar: 1913 och Volker Weidemans Oostende 1933, lyckades bra. Självbiografier, författade mitt i stormens öga, som Stefans Zweigs Världen av i går och Sebastian Hefners En tysk mans historia är omistliga. Det betyder inte att allt är berättat. Greppet att placera en familj i centrum för en berättelse om hur man hanterar ett extremt utsatt världsläge är utsökt. Med en familj som Manns blir det oemotståndligt. Baksidestextens ord ljuger inte: "Åtta personer, åtta perspektiv: Familjen Mann historia som den aldrig berättats förut." Där finns alltså Thomas Mann, vars litterära verk är oöverträffade i samtiden – vilket hans familj vet, hustrun Katia Mann som beskyddar honom, och de sex barnen som experimenterar med kärlek, droger och föräldrarnas pengar, inte ett brev skrivs där det inte vädjas om pengar. Familjen håller samman. Men naturligtvis inte bara. Det är inte bara sonen Klaus och pappa Thomas som lurar, sviker varandra och försonas.
Porträttet av Klaus är inte alldeles smickrande. Jag läser och minns hur imponerad jag var av romanen Mephistos författare när jag på 1980-talet någon gång såg Klaus Maria Brandauer som dansaren Hendrik Hofgren, som slog följe med nazisterna i Istvan Szabos oförglömliga film Mephisto, byggd på Klaus Manns roman från 1936. Jag såg den flera gånger, skrev ner scenerna i ett block för att lära mig uppbyggnaden. Att den var så självbiografisk visste jag inte då.
Boken om familjen Mann bygger i stor utsträckning på brev och dagböcker. Man kommer under huden på familjemedlemmarna. Hur förhålla sig till en förhatlig regim som hotar både tillvaro och liv är frågan allt kretsar kring. I familjen Mann agerar somliga snabbt, andra är in i det sista så anpassliga som deras samveten tillåter. Men till slut måste alla bli flyktingar.
Toppbild: Klaus Mann
***
Läs även: Fågeln som vågar trotsa krokodilen
