Fångar i historien

Bland det bästa med att vara nytillträdd diktator måste vara att undersåtarna nästintill förväntar sig att man ska bryta helt med föregående härskare. Detta ligger ju i sakens natur i instabila stater där makten grips med våld av den mest missnöjda, inte ges honom av folket. Han slipper ta hänsyn till sina företrädares vägval. »År noll«, som Röda khmererna kallade det.

I demokratierna finns ingen nollpunkt varifrån en nytillträdd ledare kan blicka ut och göra som han eller hon behagar. I fria stater inträder härskaren i ett sedan länge pågående drama där alla minns allt som hänt tidigare, det vill säga att pressen och medborgarna kan hela tiden utan repressalier påminna om vad som skett förr, vad som utlovats, vad som förkastats. I demokratier med yttrandefrihet finns ingenstans att gömma sig. Historien kan inte stängas av med några irriterade fingerknäpp och inrättandet av ett nytt sanningsministerium.

Krig och säkerhetsfrågor är extra intressant i sammanhanget. Folkvalda ledare har en tendens att minst lika ofta ärva som starta krig – jämfört med diktatorer, som inte sällan kommer till makten antingen för att ett krig just förlorats (Östtyskland och andra centraleuropeiska länder i slutet av 1940-talet), vunnits (Afrikas många befrielsekrig på 1960- och 1970-talen) eller upplevs som en god idé att dra i gång (Hitlers globala raskrig).

Barack Obama verkar inom en sedan länge etablerad tradition i det episka amerikanska dramat. Republikanen Eisen­hower vann makten 1952 bland annat genom att ge demokraten ­Truman skulden för att ha förlorat Kina till kommunismen. När sedan Laos och Sydvietnam hotades av kommunistiskt övertagande hade han på grund av sin egen tidigare retorik inte stort annat val än att påbörja den amerikanska inblandning som skulle vara i decennier. John F Kennedy drev i kongressen och i valet 1960 en hökaktig säkerhetspolitisk linje som i sin tur beskyllde Eisenhower – och en hel generation med honom – för att inte ta det sovjetiska kärnvapenhotet på allvar.

När Kennedy bara några år senare skulle försöka få det amerikanska folket att svälja ett provstoppsavtal med ryssarna hade han en saftig självförvållad uppförsbacke att forcera. Och i Vietnam, en situation han ärvt av Eisenhower, kunde han inte göra annat än eskalera. Kennedy var fångad av sin egen gamla antikommunistiska retorik; hans roll i dramat var fastetsad. Så fort han uttryckte minsta tvekan högg motståndarna direkt och anklagade honom för vekhet och inkonsekvens.

När Obama under flera års tid skyllde Bush för att ha slösat med amerikanska resurser i Irak på bekostnad av kampanjen i Afghanistan la han grunden till ett av sina värsta nuvarande dilemman. Hur mycket han än ibland önskar att få avsluta Afghanistankriget har han begränsat sina valmöjligheter i och med att han förr så öppet och konsekvent uttryckte sin vilja att ärva och trappa upp det. Han har ofta sagt att de värsta besluten han ställs inför är de som handlar om att städa upp efter företrädaren. Men det finns nog värre fiender än så: ekot av den egna rösten från tiden då han ännu var i opposition.

Våra ledares fångenskap i historien kan kännas som en förbannelse. Men vad vore alternativet? Kanske ligger det i demokratins väsen att vi måste ta hänsyn inte enbart till den senaste kullen väljare utan också i någon mån till tidigare generationers vägval. Och till de egna beskrivningarna; i Obamas fall Afghanistan som »det nödvändiga kriget«. Envisa som spöken dröjer sig orden kvar, vaktar buren tills det är dags för nästa fånge att kliva in.

Text: