Fastkedjade vid en ofrånkomlig kontinent
Vi och britterna kommer aldrig tillhöra det intetsägande europeiska. Men svenskarna är så illa tvungna att fortsätta låtsas.
Bild: TT
Den förbannade geografin! Och ekonomin! Så kan man sammanfatta Sveriges en gång så skräckslagna kapitulation inför den Europeiska unionen, precis som Storbritanniens många och långa våndor i förhållande till den ofrånkomliga kontinenten och dess storslagna, eller storvulna, politiska projekt.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Men när nu tre decennier snart har gått sedan Sverige anslöt sig till EU kan konstateras att stödet för medlemskap bara har vuxit sig starkare med tiden och den praktiska erfarenheten: 68 procent av svenskarna har en positiv inställning, enligt Eurobarometern. Endast 9 procent säger sig ha en negativ bild av EU.
Så har det ju med förlov sagt inte alltid varit. Nej-sidan var knappast ljusår från att vinna folkomröstningen om inträde 1994, som ja-kampanjen slutligen vann med 52 procent mot 47. Så länge kalla kriget pågick hade Socialdemokraterna (för att inte tala om kommunisterna) varit väldigt måna om att utmåla den framväxande europeiska integrationen som ett hot mot den svenska modellen – på den tiden inte bara en fråga om arbetsmarknad och lönebildning, utan framför allt om självaste "blandekonomin", om nu någon minns det konceptet: en marknadsekonomi och kapitalism med starka inslag av folkrörelsekorporativism och statlig eller ännu hellre facklig inblandning. Till råga på allt sågs ett medlemskap som komplett oförenligt med alliansfriheten.
Liksom Storbritannien gick Sverige med långt efter att EG:s grundprinciper hade slagits fast, vilket ju skett redan 1957. Som sent anlända till festen var vi båda rätt tjuriga över upplägget: båda hade vi nog en känsla av att vi, om vi bara varit med från första början, kunde ha ordnat alltsammans på ett betydligt vettigare, klokare och effektivare sätt. Vilken dröm hade inte det varit! Ett EU med mindre av högstämt franskt-tyskt pladder och kontraproduktiv katolsk-latinsk subventionspolitik, mer av klarspråk, kallsinne och sunt förnuft.
Jag tror aldrig riktigt att vi kom över det, vare sig vi eller britterna. Skillnaden i vägval på senare år är egentligen bara en sak: att britterna, på marginalen och än så länge, hade råd att lämna. Så är de också 68 miljoner människor med tentaklerna utåt via imperiets gamla samvälde, medan vi är knappt 11 miljoner stackars kallfrusna satar som helst av allt bara vill bli lämnade ifred. Sverige, därom tvekar nog inte ens de 9 procenten som fortfarande envisas med att vara negativa, har helt enkelt inte råd att stå ensamt. Kommer aldrig ha det heller. Vi är för små. Eller i alla fall för få.
Men EU är nu inte enbart en trist ofrånkomlighet, som tyngdkraften eller alkoholskatterna. Likt en mask som efterhand formar bärarens ansikte påverkar medlemskapet ett lands karaktär och till sist även dess självbild. Gör bara följande tankeexperiment. Det växte fram två unioner i stället, en nordeuropeisk med Storbritannien, hela Norden och Nederländerna. Och så en sydeuropeisk, med Frankrike, Italien, Spanien och … ja precis. Tyskland? Var i hela friden skulle Tyskland höra hemma, om valet stod mellan nord och syd? En gång i tiden självklart i det nordliga lägret, visst. Men nu, efter alla år i famnen på sydlänningarna, har Tyskland gått oss förlorat.
Det vore enklare att välkomna baltstaterna och Kanada än att släppa in ett Tyskland som så fullkomligt har förfranskats (dessvärre bara till det negativa, det vill säga politiskt och filosofiskt, och inte vad gäller matkultur, infrastruktur eller elegans och livskvalitet i största allmänhet). Och förfranskats har det gjort genom att så länge inte bara vara med i EU, utan dessutom ha drivit unionen framåt. I sin iver att lämna tredje rikets fasor bakom sig har tyskarna uppgått i det mest intetsägande av alla planetens folk: det europeiska.
Dit kommer vi aldrig att höra, vi och britterna. Men svenskarna är så illa tvungna att fortsätta låtsas.
***
Den förbannade geografin! Och ekonomin! Så kan man sammanfatta Sveriges en gång så skräckslagna kapitulation inför den Europeiska unionen, precis som Storbritanniens många och långa våndor i förhållande till den ofrånkomliga kontinenten och dess storslagna, eller storvulna, politiska projekt.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Men när nu tre decennier snart har gått sedan Sverige anslöt sig till EU kan konstateras att stödet för medlemskap bara har vuxit sig starkare med tiden och den praktiska erfarenheten: 68 procent av svenskarna har en positiv inställning, enligt Eurobarometern. Endast 9 procent säger sig ha en negativ bild av EU.
Så har det ju med förlov sagt inte alltid varit. Nej-sidan var knappast ljusår från att vinna folkomröstningen om inträde 1994, som ja-kampanjen slutligen vann med 52 procent mot 47. Så länge kalla kriget pågick hade Socialdemokraterna (för att inte tala om kommunisterna) varit väldigt måna om att utmåla den framväxande europeiska integrationen som ett hot mot den svenska modellen – på den tiden inte bara en fråga om arbetsmarknad och lönebildning, utan framför allt om självaste ”blandekonomin”, om nu någon minns det konceptet: en marknadsekonomi och kapitalism med starka inslag av folkrörelsekorporativism och statlig eller ännu hellre facklig inblandning. Till råga på allt sågs ett medlemskap som komplett oförenligt med alliansfriheten.
Liksom Storbritannien gick Sverige med långt efter att EG:s grundprinciper hade slagits fast, vilket ju skett redan 1957. Som sent anlända till festen var vi båda rätt tjuriga över upplägget: båda hade vi nog en känsla av att vi, om vi bara varit med från första början, kunde ha ordnat alltsammans på ett betydligt vettigare, klokare och effektivare sätt. Vilken dröm hade inte det varit! Ett EU med mindre av högstämt franskt-tyskt pladder och kontraproduktiv katolsk-latinsk subventionspolitik, mer av klarspråk, kallsinne och sunt förnuft.
Jag tror aldrig riktigt att vi kom över det, vare sig vi eller britterna. Skillnaden i vägval på senare år är egentligen bara en sak: att britterna, på marginalen och än så länge, hade råd att lämna. Så är de också 68 miljoner människor med tentaklerna utåt via imperiets gamla samvälde, medan vi är knappt 11 miljoner stackars kallfrusna satar som helst av allt bara vill bli lämnade ifred. Sverige, därom tvekar nog inte ens de 9 procenten som fortfarande envisas med att vara negativa, har helt enkelt inte råd att stå ensamt. Kommer aldrig ha det heller. Vi är för små. Eller i alla fall för få.
Men EU är nu inte enbart en trist ofrånkomlighet, som tyngdkraften eller alkoholskatterna. Likt en mask som efterhand formar bärarens ansikte påverkar medlemskapet ett lands karaktär och till sist även dess självbild. Gör bara följande tankeexperiment. Det växte fram två unioner i stället, en nordeuropeisk med Storbritannien, hela Norden och Nederländerna. Och så en sydeuropeisk, med Frankrike, Italien, Spanien och … ja precis. Tyskland? Var i hela friden skulle Tyskland höra hemma, om valet stod mellan nord och syd? En gång i tiden självklart i det nordliga lägret, visst. Men nu, efter alla år i famnen på sydlänningarna, har Tyskland gått oss förlorat.
Det vore enklare att välkomna baltstaterna och Kanada än att släppa in ett Tyskland som så fullkomligt har förfranskats (dessvärre bara till det negativa, det vill säga politiskt och filosofiskt, och inte vad gäller matkultur, infrastruktur eller elegans och livskvalitet i största allmänhet). Och förfranskats har det gjort genom att så länge inte bara vara med i EU, utan dessutom ha drivit unionen framåt. I sin iver att lämna tredje rikets fasor bakom sig har tyskarna uppgått i det mest intetsägande av alla planetens folk: det europeiska.
Dit kommer vi aldrig att höra, vi och britterna. Men svenskarna är så illa tvungna att fortsätta låtsas.
***
