Fler källor till kulturfinansiering ger frihet i kulturen
Om det uppstår fler alternativ till staten, blir det mindre en katastrof ifall de kulturlösa eller politiserande kommer till makten.
Bild: Unsplash / Montage
Det här är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Kulturrevolutionen är över oss, enligt ett reportage i Svenska Dagbladet. Det låter obehagligt. Revolutioner slutar sällan väl, och den stora Kulturrevolutionen med samma versala K som sin skådeplats var något alldeles extra förfärligt.
Fast redan att den aktuella omvälvningen beskrivs som ”tyst” och ”borgerlig” leder till att farhågorna dämpas, och vad texten beskriver visar sig inte heller ha något med ideologiska stolligheter att göra utan tvärtom med välkommen tillnyktring. Martin Tunström, politisk chefredaktör i moderata Barometern, tycker sig höra en mognare ton i den borgerliga diskussionen om scenkonst och författarstöd, och författaren Lars Anders Johansson hävdar att det har blivit ”mer socialt accepterat att visa ett stort kulturintresse”. Kulturdepartementets ledning engagerar sig för kulturarvet och arbetar målmedvetet för att främja fler källor till kulturfinansiering.
Jag undrar om det verkligen gick så långt att borgerliga politiker och opinionsbildare blev paria genom att visa genuint engagemang för de sköna konsterna. Men nog har det hänt att de ledande kamraterna har visat rätt lojt intresse. Förhoppningsvis blir det mindre av sådant framöver ifall intresset verkligen är på frammarsch, vilket jag också tror att det är.
I så fall kan vi slippa det ovärdiga spektakel som summan av marknadsliberal kulturdebatt och moderat kulturpolitik alltför många gånger har utgjort. Å ena sidan har tongivande debattörer beskrivit kulturen som en bransch vilken som helst i behov av kraftigt sänkta subventioner. Å andra sidan har förtroendevalda med faktiskt kulturpolitiskt ansvar känt sig rätt främmande för den sortens åsikter samtidigt som de saknat ett bärkraftigt språk och haft vaga målsättningar. Resultatet har blivit fantasilöst mummel i debatten och snålhet i budgetförslagen, det vill säga ännu ett exempel på den gamla borgerliga paradgrenen ”sämre men billigare”.
Så vinner man inga själar. Det har kulturminister Parisa Liljestrand och hennes medarbetare begripit, men för att omläggningen ska bli kraftfull måste insikten få bredare genomslag i leden. Kritikerna skäller under fel träd när Liljestrand risas för kulturbudgetens storlek; det är finansen och statsrådsberedningen som är bovarna i dramat. Regeringen kunde inte hitta anständigt med resurser ens till självklarheter som kulturminnesvård och centrala kulturinstitutioner i den rekordartat vidlyftiga statsbudgeten för 2026. Ännu har ”kulturrevolutionen” inte tagit högkvarteret med storm.
Härmed inte sagt att allt blir frid och fröjd bara de offentliga kulturbudgetarna växer. Även på detta fält ska det allmänna prioritera och hålla i slantarna, och det vore välkommet om staten blev mindre dominant som finansiär. Att utredningen om breddad kulturfinansiering ska komma med sina förlag först i maj 2026 är olyckligt, men bättre sent än aldrig.
Tanken på mer privata pengar väcker dock ingen odelad entusiasm i svensk kulturdebatt. SvD:s kulturchef Ida Ölmedal undrar (21/12) om privata pengar verkligen ger större frihet än statliga, och hennes kollega Victor Malm i Expressen avfärdar finansieringsfrågan som ett stickspår. Det går ändå inte att bevisa vilken sorts källa som ger mest andligt välstånd för pengarna.
Kanske det. Men två saker vågar jag påstå: dels att finansiering ger större möjligheter till frihet än icke-finansiering, dels att det ligger en frihet i att det finns mer än en källa att gå till.
Om ökad mångfald gör att de samlade resurserna ökar, får kultursektorn större möjligheter. Om det uppstår fler alternativ till staten, blir det mindre en katastrof ifall de kulturlösa eller politiserande kommer till makten.
Vem tror att svensk litteratur hade blivit bättre om det bara hade funnits ett enda bokförlag?
***
