Föraktet mot publiken är en gammal tradition inom medierna
ohan Croneman har fel om svenskars intresse för påvens död. Nisse i Hökarängen finns på riktigt och journalister måste tro på publikens förmåga att förstå.
Toppbild: Mondial förlag/TT
En kall söndagskväll går jag ner till den lokala ICA-affären. Framför entrén står ett par tonårstjejer, intensivt sysselsatta med en mobiltelefon. Tjejerna placerar telefonen på en bänk, tar ett par steg tillbaka och sätter igång en perfekt synkroniserad dans. De ler hjärtevärmande - åt kameran, inte åt mig. De ler mot sin potentiella publik, inte den ende åskådaren de har.
Alla som gått upp på en scen vet att det är lätt att älska den tilltänkta publiken - men svårt att möta den verkliga. Journalister slipper att möta sin publik ansikte mot ansikte, kanske är det därför ett visst avstånd, för att inte säga publikförakt, infinner sig.
I Dagens Nyheter skriver Johan Croneman under rubriken "Varför ska Siw i Boden och Johnny i Örkelljunga bry sig om att påven är död?". Resonemanget går ut på att det inte finns så många katoliker i Sverige. Den katolska kyrkan saknar sålunda betydelse och bör inte uppmärksammas i media. Att så ändå sker är "Obegripligt. Och mycket irriterande".
Lennart Hyland skulle ha känt igen argumentationen. Sedan TV:s barndom har alla som tycker illa om en viss sport eller en viss sorts program klagat på att just detta visas för ofta i TV. Men det där med Siw och Johnny går ett steg till. Menar DN-krönikören att människor som bor i mindre orter är ointresserade av omvärldsanalyser? Är de rentav för korkade för att kunna få ut något av rapporteringen om Vatikanen? Jag har svårt att dra någon annan slutsats än att Croneman idiotförklarar Siw och Johnny.
Den som vill vara folklig måste älska människor. Ändå är föraktet mot läsarna en gammal tradition inom media. Förutom Siw och Johnny nämner Croneman också "Nisse i Hökarängen". Honom hörde jag tals om första gången för 50 år sedan när jag började arbeta som journalist. För äldre kolleger representerade "Nisse i Hökarängen" de lite korkade prenumeranter vars mentala begränsningar gjorde att man inte skulle skriva om saker alltför avlägsna från deras vardag. Att Nisse nog fanns på riktigt (trots vad Wikipedia säger), rentav bodde i Hökarängen och gick att träffa i de många föreningar han var med i, visste inte journalisterna. De gjorde en kliché av en verklig människa. Och nu dyker alltså Sankt Nisse i Hökarängen upp igen!
Cronemans företrädare som mediekrönikör i DN hette Leif Furhammar. Han var speciellt intresserad av så kallad "pilsnerfilm", komedier från 30-talet. Själv föredrog jag auteurfilm. Om detta smågnabbades vi ibland. Men under en resa hamnade vi i en kyrka framför en målning av Sankt Sebastian och i stället för film började vi tala om katolskt måleri. Jag tror inte Furhammar delade mitt intresse för denna konst, men han tyckte det var intressantare att försöka förstå de religiösa bilderna, än att fördöma dem.
Men det blir säkert fler allmänna fördömanden av katolicismen denna vår. Sedan sociologen Pierre Bourdieus genombrott på 80-talet har kulturdebatten mer handlat om generella analyser än om enskilda verk.
Så påven kommer nog att recenseras, kanske på nöjessidorna. Bra är det. I dag är det kulturella fältet vildvuxet. Filmare refererar till klassisk litteratur, författare och konstnärer inspireras av film. Gränserna mellan musikgenrer upplöses av utövarna. Detta nya kulturklimat skapar konst som är svår att etikettera men belönar den nyfikne.
Problemet är min egen yrkeskår. Vi som skriver om kultur måste själva bli öppnare och dessutom tro på vår publiks förmåga, inte dess begränsningar. Själv har jag börjat ta med mig en liten filmkamera till ICA. De två dansarna är försvunna, men kanske kommer de tillbaka med vårvärmen. Dags för en ny kulturoptimism!
Toppbild. DN:s krönikör Johan Croneman tycker att svenska medier intresserar sig för den döde påven Franciskus. Foto: Mondial förlag/TT
***
En kall söndagskväll går jag ner till den lokala ICA-affären. Framför entrén står ett par tonårstjejer, intensivt sysselsatta med en mobiltelefon. Tjejerna placerar telefonen på en bänk, tar ett par steg tillbaka och sätter igång en perfekt synkroniserad dans. De ler hjärtevärmande – åt kameran, inte åt mig. De ler mot sin potentiella publik, inte den ende åskådaren de har.
Alla som gått upp på en scen vet att det är lätt att älska den tilltänkta publiken – men svårt att möta den verkliga. Journalister slipper att möta sin publik ansikte mot ansikte, kanske är det därför ett visst avstånd, för att inte säga publikförakt, infinner sig.
I Dagens Nyheter skriver Johan Croneman under rubriken ”Varför ska Siw i Boden och Johnny i Örkelljunga bry sig om att påven är död?”. Resonemanget går ut på att det inte finns så många katoliker i Sverige. Den katolska kyrkan saknar sålunda betydelse och bör inte uppmärksammas i media. Att så ändå sker är ”Obegripligt. Och mycket irriterande”.
Lennart Hyland skulle ha känt igen argumentationen. Sedan TV:s barndom har alla som tycker illa om en viss sport eller en viss sorts program klagat på att just detta visas för ofta i TV. Men det där med Siw och Johnny går ett steg till. Menar DN-krönikören att människor som bor i mindre orter är ointresserade av omvärldsanalyser? Är de rentav för korkade för att kunna få ut något av rapporteringen om Vatikanen? Jag har svårt att dra någon annan slutsats än att Croneman idiotförklarar Siw och Johnny.
Den som vill vara folklig måste älska människor. Ändå är föraktet mot läsarna en gammal tradition inom media. Förutom Siw och Johnny nämner Croneman också ”Nisse i Hökarängen”. Honom hörde jag tals om första gången för 50 år sedan när jag började arbeta som journalist. För äldre kolleger representerade ”Nisse i Hökarängen” de lite korkade prenumeranter vars mentala begränsningar gjorde att man inte skulle skriva om saker alltför avlägsna från deras vardag. Att Nisse nog fanns på riktigt (trots vad Wikipedia säger), rentav bodde i Hökarängen och gick att träffa i de många föreningar han var med i, visste inte journalisterna. De gjorde en kliché av en verklig människa. Och nu dyker alltså Sankt Nisse i Hökarängen upp igen!
Cronemans företrädare som mediekrönikör i DN hette Leif Furhammar. Han var speciellt intresserad av så kallad ”pilsnerfilm”, komedier från 30-talet. Själv föredrog jag auteurfilm. Om detta smågnabbades vi ibland. Men under en resa hamnade vi i en kyrka framför en målning av Sankt Sebastian och i stället för film började vi tala om katolskt måleri. Jag tror inte Furhammar delade mitt intresse för denna konst, men han tyckte det var intressantare att försöka förstå de religiösa bilderna, än att fördöma dem.
Men det blir säkert fler allmänna fördömanden av katolicismen denna vår. Sedan sociologen Pierre Bourdieus genombrott på 80-talet har kulturdebatten mer handlat om generella analyser än om enskilda verk.
Så påven kommer nog att recenseras, kanske på nöjessidorna. Bra är det. I dag är det kulturella fältet vildvuxet. Filmare refererar till klassisk litteratur, författare och konstnärer inspireras av film. Gränserna mellan musikgenrer upplöses av utövarna. Detta nya kulturklimat skapar konst som är svår att etikettera men belönar den nyfikne.
Problemet är min egen yrkeskår. Vi som skriver om kultur måste själva bli öppnare och dessutom tro på vår publiks förmåga, inte dess begränsningar. Själv har jag börjat ta med mig en liten filmkamera till ICA. De två dansarna är försvunna, men kanske kommer de tillbaka med vårvärmen. Dags för en ny kulturoptimism!
Toppbild. DN:s krönikör Johan Croneman tycker att svenska medier intresserar sig för den döde påven Franciskus. Foto: Mondial förlag/TT
***
