Förbluffningsrapporteringen om Israel och Iran
Den anti-israeliska tonen, och ofta det antisemitiska anslaget, utgör fonden för huvuddelen av nyhetsförmedlingen.
Bild: Hadi Mizban
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Att i arabiska och turkiska medier följa rapporteringen och kommentarerna om Israels angrepp på Iran och de iranska motangreppen ger en inblick i ett av de viktigaste särdragen och tillika problemen i regionen.
Så här:
Den anti-israeliska tonen, och ofta det anti-semitiska anslaget, utgör fonden för huvuddelen av nyhetsförmedlingen, även om saudiarabiska medier, med den statliga kontrollen, signifikant nog är betydligt mer objektiva i sitt språkbruk. Signifikant därför att den saudiska rapporteringen återspeglar regimens fortsatta strävan att skapa bättre relationer till Israel, oaktat kriget i Gaza.
Men i den Israelfientliga huvudfåran av nyheter och främst kommentarer förmärks två tendenser som man kan kalla för "förnekelse" respektive "förbluffning".
Förnekelserapporteringen utmärks, med återgivanden av den iranska regimens bulletiner och information, av överdrifter om de iranska motanfallens magnitud och framgångar. Medan de israeliska anfallen refereras med påståenden om proportionellt höga andelar civila döda och skadade, återges Irans anfall med de militära mål i Israel som dessa sägs ha haft.
Till och med i denna förnekelse är det omöjligt att runda de iranska officiella uppgifterna om att ledande befälhavare från landets krigsmakt och från Islamska revolutionsgardet stupat i de israeliska anfallen. Men den bild som man försöker måla är att det är två någorlunda jämlika stridskrafter som angriper varandras territorier och att den iranska krigsmakten ger igen med samma mynt.
Förnekelserapporteringen bekräftar sålunda att sanningen är krigets första offer, och är i det perspektivet varken originell eller insiktsskapande.
Desto mer talande är förbluffningsrapporteringen. Den utmärks av att man tillstår de israeliska framgångarna med att ha slagit ut stora delar av den iranska militärens högsta toppar på ett sätt som både överraskar och tyder på att israelisk underrättelseinhämtning penetrerat djupt i den iranska politiska och militära ledningen.
Den tillstår därtill att det iranska motanfallen består av relativt sett urskillningslösa och ineffektiva salvor mot israeliskt territorium.
Jämförelser görs med Israels utslagning av stora delar av libanesiska Hizbollahs ledning den 17 och 18 september förra året genom de exploderande personsökarna och walkie-talkierna. Eller hur Hamas-ledaren Ismail Haniya dödades i ett sprängdåd i Teheran, i ett av den iranska statens gästhus inne på militärt område, i juli förra året. Eller hur den iranska kärnfysikern Mohsen Fakhrizadeh i november 2020 dödades, när han körde sin bepansrade bil, av en satellitstyrd kulspruta på 150 meters håll, och utan att hans fru, som satt bredvid honom, kom till skada. Allt under tillstådd förbluffning.
Då heter det, med fortfarande en fientligt diskurs, att oaktat att Israel är en terrorstat eller att det är en expansiv, kolonialistisk skapelse med ett förfärligt styre som dessutom begår fördrivning och folkmord i Gaza, har man samtidigt en häpnadsväckande stor och kreativ förmåga att föra krig på ett effektivt sätt.
Därmed verifieras än en gång att i det våldsamma Mellanöstern är det förmågan att använda våld som sätter en i respekt hos både vänner och fiender.
De analyser som därefter följer handlar om att Israel inte kan ha utfört sådant här på egen hand, att USA ligger bakom eller att "imperialistiska" och "koloniala" europeiska stater eller ibland bara "imperiala krafter" (oklart vilka) använder Israel som sin förlängda arm i kampen om Mellanösterns rikedomar, och för att hålla den muslimska världen eller arabstaterna eller palestinierna under förtryck. Någon annan förklaringsgrund för hur ett litet land med tio miljoner invånare kan föra krig på flera fronter och med punktinsatser på 2 000 kilometers håll förgöra sina fiender går inte att prestera.
Därmed tillhandahålls vi också den inblick i ett av de viktigaste särdragen och problemen i regionen.
De förbluffade är förbluffade, därför att de, i likhet med nästan alla andra analytiker och experter i Mellanöstern, varken förmår att se eller förstå att en stat, oavsett sina problem och tillkortakommanden, som i likhet med Israel är ett öppet samhälle med stor frihet och där invånarna inte är undersåtar utan medborgare, med omfattande entreprenörskap, skaparkraft och mångfald, är i stånd att också vara kreativ och effektiv när det kommer till att föra krig.
Inte minst om det befunnit sig under existentiellt hot under hela sin existens.
***
Läs även: Därför måste Israel krossa Iran
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Att i arabiska och turkiska medier följa rapporteringen och kommentarerna om Israels angrepp på Iran och de iranska motangreppen ger en inblick i ett av de viktigaste särdragen och tillika problemen i regionen.
Så här:
Den anti-israeliska tonen, och ofta det anti-semitiska anslaget, utgör fonden för huvuddelen av nyhetsförmedlingen, även om saudiarabiska medier, med den statliga kontrollen, signifikant nog är betydligt mer objektiva i sitt språkbruk. Signifikant därför att den saudiska rapporteringen återspeglar regimens fortsatta strävan att skapa bättre relationer till Israel, oaktat kriget i Gaza.
Men i den Israelfientliga huvudfåran av nyheter och främst kommentarer förmärks två tendenser som man kan kalla för ”förnekelse” respektive ”förbluffning”.
Förnekelserapporteringen utmärks, med återgivanden av den iranska regimens bulletiner och information, av överdrifter om de iranska motanfallens magnitud och framgångar. Medan de israeliska anfallen refereras med påståenden om proportionellt höga andelar civila döda och skadade, återges Irans anfall med de militära mål i Israel som dessa sägs ha haft.
Till och med i denna förnekelse är det omöjligt att runda de iranska officiella uppgifterna om att ledande befälhavare från landets krigsmakt och från Islamska revolutionsgardet stupat i de israeliska anfallen. Men den bild som man försöker måla är att det är två någorlunda jämlika stridskrafter som angriper varandras territorier och att den iranska krigsmakten ger igen med samma mynt.
Förnekelserapporteringen bekräftar sålunda att sanningen är krigets första offer, och är i det perspektivet varken originell eller insiktsskapande.
Desto mer talande är förbluffningsrapporteringen. Den utmärks av att man tillstår de israeliska framgångarna med att ha slagit ut stora delar av den iranska militärens högsta toppar på ett sätt som både överraskar och tyder på att israelisk underrättelseinhämtning penetrerat djupt i den iranska politiska och militära ledningen.
Den tillstår därtill att det iranska motanfallen består av relativt sett urskillningslösa och ineffektiva salvor mot israeliskt territorium.
Jämförelser görs med Israels utslagning av stora delar av libanesiska Hizbollahs ledning den 17 och 18 september förra året genom de exploderande personsökarna och walkie-talkierna. Eller hur Hamas-ledaren Ismail Haniya dödades i ett sprängdåd i Teheran, i ett av den iranska statens gästhus inne på militärt område, i juli förra året. Eller hur den iranska kärnfysikern Mohsen Fakhrizadeh i november 2020 dödades, när han körde sin bepansrade bil, av en satellitstyrd kulspruta på 150 meters håll, och utan att hans fru, som satt bredvid honom, kom till skada. Allt under tillstådd förbluffning.
Då heter det, med fortfarande en fientligt diskurs, att oaktat att Israel är en terrorstat eller att det är en expansiv, kolonialistisk skapelse med ett förfärligt styre som dessutom begår fördrivning och folkmord i Gaza, har man samtidigt en häpnadsväckande stor och kreativ förmåga att föra krig på ett effektivt sätt.
Därmed verifieras än en gång att i det våldsamma Mellanöstern är det förmågan att använda våld som sätter en i respekt hos både vänner och fiender.
De analyser som därefter följer handlar om att Israel inte kan ha utfört sådant här på egen hand, att USA ligger bakom eller att ”imperialistiska” och ”koloniala” europeiska stater eller ibland bara ”imperiala krafter” (oklart vilka) använder Israel som sin förlängda arm i kampen om Mellanösterns rikedomar, och för att hålla den muslimska världen eller arabstaterna eller palestinierna under förtryck. Någon annan förklaringsgrund för hur ett litet land med tio miljoner invånare kan föra krig på flera fronter och med punktinsatser på 2 000 kilometers håll förgöra sina fiender går inte att prestera.
Därmed tillhandahålls vi också den inblick i ett av de viktigaste särdragen och problemen i regionen.
De förbluffade är förbluffade, därför att de, i likhet med nästan alla andra analytiker och experter i Mellanöstern, varken förmår att se eller förstå att en stat, oavsett sina problem och tillkortakommanden, som i likhet med Israel är ett öppet samhälle med stor frihet och där invånarna inte är undersåtar utan medborgare, med omfattande entreprenörskap, skaparkraft och mångfald, är i stånd att också vara kreativ och effektiv när det kommer till att föra krig.
Inte minst om det befunnit sig under existentiellt hot under hela sin existens.
***
Läs även: Därför måste Israel krossa Iran
