Förvirringen maximal på kulturens julafton

Årets nobelpristagare i litteratur heter Abdulrazak Gurnah. Det fick svenska kulturjournalister att se ut som fågelholkar.

Text:

Toppbild: Sutton Hibbert/REX

Toppbild: Sutton Hibbert/REX

Nobelsändningarna i samband med litteraturpriset är en alldeles egen genre: kulturredaktionerna i radio och tv drar på, mobiliserar i förväg, knyter upp litteraturkännare, kritiker och förläggare som gäster, eller stand by-gäster till sändningen klockan 13 den där torsdagen i oktober. På tidningsredaktionerna utbryter en febril aktivitet, understreckare ska skrivas på rekordtid och läggas ut, reaktioner hämtas in, analyser randas ner. 

Det är kulturjournalisternas julafton.

Efter alla förberedelser hoppas man på ett namn som någon av alla dessa engagerade medarbetare hört talas om.

Oftast blir det någon mer eller mindre bekant författare.

Man kan notera att prismotiveringen innehåller begrepp som ”kolonialism” och ”flykting”, två nyckelord som ligger i tiden. 

Men i år var förvirringen maximal i både SR:s och SVT:s Nobelsändningar. SR:s Marie Lundström konstaterade att hon – aldrig – sett kollegan Gunnar Bolin så överraskad som då Svenska Akademiens Mats Malm kungjorde att det var den tanzaniske författaren Abdulrazak Gurnah från Zanzibar som fått årets Nobelpris. Lika häpen var hon själv. Fågelholkar, sa någon i studion. Silverryggen i dessa sammanhang, kritikern Mikael Timm, som också var på plats i radiostudion, och som träffat eller läst eller hört skvaller om nästan alla författare här i världen, var lika frågande. Han kände dock ändå igen namnet Gurnah från engelskspråkiga litteraturtidskrifter.

Det är omöjligt att ha någon åsikt om en författare som man inte har läst, som Ingrid Elam torrt konstaterade i SVT:s sändning. Man kan notera att prismotiveringen innehåller begrepp som ”kolonialism” och ”flykting”, två nyckelord som ligger i tiden. 

Personligen ser jag fram emot att läsa Abdulrazak Gurnah, som översatts och givits ut med två verk på det lilla svenska förlaget Celanders – och som ju för övrigt finns tillgänglig på engelska. 

Samtidigt är en av tillgångarna med den otidsenliga knarriga institutionen Svenska Akademien i vår offentlighet att den inte nödvändigtvis behöver följa tidens politiska modeströmmar. Förhoppningsvis har den också valt ett författarskap som går sin egen väg. 

Text:

Toppbild: Sutton Hibbert/REX