FRA-kritiken tillhör en annan epok – nu öppnas för mer signalspaning

Häromdagen presenterade regeringen ett nytt lagförslag som har väckt förvånansvärt lite uppmärksamhet: en i själva verket betydande förändring av den så kallade FRA-lagen, som efter många om och men trädde i kraft 2009. Ni minns den kanske. Lagen innebar, från början, en breddning av den svenska signalunderrättelsetjänstens mandat – både tekniskt och när det gällde vilka myndigheter som fick beställa spaningen.

Detta tolkades av integritetsaktivister i och utanför Centerpartiet, forskare och till och med remissinstanser som dåvarande Rikspolisstyrelsen, som att dörren öppnades på vid gavel för signalspaning i Sverige. Följden blev en ovanligt uppslitande politisk debatt, där statsminister Fredrik Reinfeldt ställde kabinettsfråga, och demonstrationer utanför riksdagen där FRA likställdes med östtyska Stasi. En uppgörelse träffades till slut inom den borgerliga alliansregeringen, där en central begränsning var att FRA inte fick avlyssna kommunikation där både sändare och mottagare befann sig inom Sveriges gränser.

Ändå var vissa inte nöjda. ”Det känns konstigt att skilja på svenskar och andra världsmedborgare”, ansåg folkpartisten Camilla Lindberg som – till många högprofilerade liberalers förtret – gjorde sig ett namn på att som enda borgerliga riksdagsledamot rösta nej till den reviderade lagstiftningen.

Genom åren har FRA-lagen gradvis utvidgats – till att både polis och säkerhetstjänst får beställa signalspaningen, och till att FRA kan dela uppgifter med andra länders underrättelsetjänster. Men det nya lagförslaget tar ett ännu mer dramatiskt steg och innebär att förbudet mot inrikes spaning börjar luckras upp. Vid höjd beredskap eller i andra ”brådskande situationer som innebär fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom” ska FRA kunna avlyssna trafik inom landet.

Det visar sig nämligen att den integritetslinje som vann i FRA-debatten för mer än 15 år sedan inte varit utan kostnader för statens förmåga att skydda sina medborgare. I lagförslaget ges flera exempel på hur FRA i dag är tvingat att förstöra och hemlighålla viktiga underrättelser. Om terrorister som planerar att slå till i Sverige förflyttar sig över Öresundsbron måste avlyssningen genast avbrytas. Och om FRA råkar avlyssna en terrorkomplott som planeras inom Sveriges gränser får uppgifterna inte föras vidare till andra svenska myndigheter.

Vid krigsfara eller krig blir förbudet mot att avlyssna inrikes kommunikation naturligtvis ännu mer absurt, vilket regeringen också noterar. Fiendens operatörer på svenskt territorium får då inte följas av FRA.

Det tål att upprepas: så här har det alltså sett ut i över 15 års tid. Mot den bakgrunden hade regeringen kunnat gå längre och helt avskaffa förbudet mot signalspaning inom Sverige. Det är svårt att förutse framtidens hot, och Sverige behöver därför så stor handlingsfrihet som möjligt i underrättelseinhämtningen. Vid tiden för FRA-debatten var det få som trodde att Sverige i dag skulle stå inför både terrorhot och ett försämrat säkerhetsläge i Östersjöområdet. Vilka andra eventuella hot undgår det nya lagförslaget?

Som Camilla Lindbergs kommentar om att inte göra skillnad mellan ”svenskar och andra världsmedborgare” antyder, hör hela tankevärlden bakom FRA-kritiken till en annan epok. Den tid vi nu lever i präglas av realpolitik och stormaktsrivalitet. Sverige måste kunna slå vakt om sina intressen – och, som Ebba Busch ovanligt klarsynt skrev i sociala medier efter att ha flugit i en Gripen häromdagen, om ”friheten att ta sina egna beslut utan att behöva fråga vare sig Trump, Xi Jinping eller Putin”. Men då behöver vi inte bara vassa stridsflyg, utan också – och viktigare – en obehindrad underrättelsetjänst.

***

Läs även: Säkerhetspolitiken efter Berlinmuren – vad gick fel?

Läs även: Johan Wennström: Är Epsteinaffären en dubbel honungsfälla?