Frågan är om återkolonialiseringen genom Tony Blair kommer alltför sent

Fredag

Juridiken fyller en viktig funktion i det att den hjälper oss att korrigera våra fördomar och justera styrkan i våra känslor. Många trodde till exempel att Fredrik Lundgren, den så kallade Nytorgsmannen, hade begått en grov våldtäkt då han våldförde sig på en sjuttonårig flicka under en villkorlig frigivning, efter att ha avtjänat delar av ett straff för sju våldtäkter och andra sexförbrytelser. De var upprörda i paritet till den föreställningen. Men hovrätten i Skåne och Blekinge kunde lotsa dem till en bättre plats. Visst fanns ”försvårande omständigheter”, men inte tillräckliga för att göra handlingen till något mer än en alldeles vanlig våldtäkt, slog den nyligen fast, och tog därför bort ett år av det straff som tingsrätten utdömt. Vi justerade förstås ned vår indignation i motsvarande mån. Det är viktigt att respektera rättsstaten och dess häpnadsväckande slutsatser.

Men hur ska vi ställa oss nu, när det framkommit att Fredrik Lundgren inte bara vanvårdat unga flickor, utan även ankor? Länsstyrelsens beslut om djurförbud är förstås överklagat och kanske är förvaltningsrätten, precis som hovrätten, en bastion mot den blodtörstiga populism som håller fast vid gamla antikverade idéer om kännbara straff för påtagliga brott. Men å andra sidan talar vi trots allt om djur här, inte om flickor. Kan man som lekman vara alldeles säker på att juridiken har samma blida utgångspunkt när oförbätterliga våldsverkare, sadister och sociopater använder djur, snarare än människor, för att få utlopp för sina perversa lustar?

Vi behöver rask vägledning här, för att fastställa en korrekt och rimlig nivå av upprördhet.

Lördag

Det vore på sätt och vis passande att utnämna Tony Blair till brittisk vicekung av Gaza, nästan åttio år efter att Lord Mountbatten övergav titeln och lämnade över Indien till indierna. Ett skäl är att Blair trots allt bara är 72 år gammal, nästan två mandatperioder yngre än president Trump, oroväckande aktiv och bör få något att göra, om han inte sin vana trogen ska hitta på ofog. Men framför allt därför att det börjar bli alltmer uppenbart att det var oförsiktigt av oss att avskaffa kolonialismen, bara för att ställa oss in hos delar av lokalbefolkningarna och vissa, högljudda universitetsradikaler.

Den vite mannens börda var aldrig lätt att bära och visst har det varit behagligt att kasta av sig den och kunna ägna nästan ett helt sekel åt klädsam, lättburen och till intet förpliktigande självgissel, men resultatet förskräcker. Det som i de tidigare kolonierna fungerade under europeisk administration har slutat fungera. Det européer uträttade som inte var alldeles berömvärt har förvärrats och fått en intensitet och proportion som inte ens den tidens mest sadistiska blekansikten kunde föreställa sig.

Men frågan är om återkolonialiseringen genom Tony Blair kommer alltför sent. Jag har ofta slagits av att det inte bara är de före detta kolonierna som sjangserat efter kolonialismens slut, utan även de tidigare kolonialmakterna. Den civilisatoriska uppgiften inskärpte med nödvändighet en ansvarskänsla i européer. Utan den har vi kunnat unna oss att experimentera med lite allt möjligt, tills vi gått vilse och inte ens klarar av att styra våra egna länder. Hur ska vi då kunna åter axla ansvaret att styra andras?

Ett av de få undantaget från den beklagliga regeln är möjligen schweizarna, men de har alltid varit svåra att övertala till att blicka över kanten på sina alper. Kanske står allt hopp, även i denna fråga, till finländarna. Men är de tillräckligt många för att styra världen?

För allas skull – oavsett om vi är vita, bruna, svarta, röda eller gula – är det en nåd att stilla be om. 

Söndag

Jag är inte alldeles säker, men jag tror att Dagens Nyheter i dag publicerar en debattartikel som argumenterar för en orkestrerad återgång till analfabetism. Det skrivs inte rakt ut, för oss som ännu kan läsa, men det finns vissa signalfraser, som ger starka fingervisningar åt det hållet. Ett exempel är kravet att ”slopa svenskämnet och ersätt med kommunikation”, en formulering som i sig är ett slags slopande av svenskämnet. Ett par andra är formuleringen att vi har för ”snäva idéer om vad språket är” och att ”dagens unga rör sig i en flerspråkig värld” där de ”kommunicerar genom bilder och memes”. 

Just det senare, att kommunicera med bilder snarare än med text, är väl strängt taget en fullt rimlig definition av analfabetism.

Det är en 35-årig universitetslektor som står för de intressanta tankarna, vilket möjligen förklarar den frustande entusiasmen. Kanske har han inte hört talas om Rousseau och känner att han bryter ny mark, eller så beror entusiasmen på att han just hört talas om Rousseau och är uppfylld av den gamle skälmens nonsens. Sådant där återkommer åtminstone en gång i varje generation. Själv är detta, om jag inte räknar fel, åtminstone den tredje gången jag känner vinddraget av fnysningarna om en ”konstlad norm om ’modersmålstalaren’” och om hur den hopplöst bakåtsträvande idén om ”teknisk läsning och skrivning” – det som förr kallades att kunna läsa och skriva, antar jag – måste kompletteras med ”kritisk, social och multimodal kompetens”, eller någon annan uppräkning av lika löskokta modeord. 

Men kanske är det dags att ge upp motståndet och låta de progressiva universitetslektorerna få sin vilja igenom. Om våra barn ska utsättas för den här typen av ”kommunikation” i fortsättningen vore det mindre smärtsamt för dem om de fick budskapet presenterat i lustiga, lättsmälta, färgglada bilder, än i modern akademisk text.

Måndag

Visst är det lätt att sympatisera med vår utrikesminister Maria Malmer Stenergard, när hon säger att hon inte anpassar sin klädsel för att ställa sig in hos den iranska regimen. Att ämnet alls kom upp beror på att Irans TV bestämde sig för att lägga ett tekniskt filter över Stenergards och hennes finska kollegas bara underben, som gjorde benen suddiga, då de satt ned iklädda kjol i samtal med den iranske utrikesministern i New York.

Å andra sidan undrar jag om jag skulle ha kommit till ett möte med den iranske, eller något annat lands utrikesminister, i shorts. Det vore antagligen att överskatta min attraktionskraft att tro att iransk TV hade lagt ett suddigt filter över mina underben, om jag hade gjort det, men mina ben är trots allt min kanske starkaste fysiska tillgång. Jag har ofta fått höra att de inte är olika damben, så vem vet?

Hur det än vore med den saken är det verkligt upprörande, när man tänker på det, att iransk TV inte ansåg sig behöva lägga ett suddigt filter över endera utrikesministers ansikte, trots att de inte bar slöja. Det rör sig ändå om två paranta kvinnor i sina bästa år som båda förskönar de regeringar som de representerar. Bör vi uppfatta avsaknaden av teknisk maskering som en avsiktlig skymf från iranskt håll, eller är det ett tecken på att ayatollornas regim börjar tappa greppet?

Låt oss hoppas att det senare gäller, men för säkerhets skull ändå skicka en skarp protestnot. Om inte vi står upp för våra vackra kvinnliga ministrar, vem ska då göra det?

Tisdag

Det brukade vara möjligt att faktiskt gå vilse, i den bokstavliga meningen att man inte visste var man befann sig och saknade enkla sätt att ta reda på det. Det var den sortens situationer som kunde leda till artiga samtal med främlingar, utan att främlingarna genast förutsatte att man försökte sälja på dem ett telefonabonnemang, eller antasta dem och/eller deras barn sexuellt. Det är sedan flera år ett allt suddigare minne, nu när alla har en liten karta i fickan med en ständigt uppdaterad här-är-du-punkt.

Vad mer är, ser jag i dagens tidning, hör det numera till vanligheterna att närstående på samma tekniska sätt ser till att hålla reda på var deras partners och släktingar befinner sig i varje given minut. Det är, som så mycket annat, en generationsfråga:

– Min farsa vill inte att nån ska veta var han är. Han tycker att hans privatliv är hans liksom, säger 20-åriga Rasmus till Svenska Dagbladet, antagligen med den klentrogna huvudskakning som utmärker den som stött på en japansk soldat, som fyrtio år efter krigsslutet ännu inte kapitulerat.

Det är inte alldeles uppbygglig läsning för dem av oss som har svårt att frigöra oss från övertygelsen att just privatlivet är en av den västerländska civilisationens främsta uppfinningar. Men jag antar att det finns en ljusare sida, även av denna nyhet.

Att unga människor konstant spårar varandras position betyder trots allt att de fortfarande har något slags uppfattning om den faktiska, fysiska världen och dess betydelse. Den är möjligen vag, för det är inte alldeles tydligt i artikeln om spioneriet vanligtvis leder till riktiga möten, eller om sådana möten snarare hör till undantagen, men potentialen finns ändå där.

Det vore oförsiktigt att dra alltför optimistiska slutsatser av detta, men alla beteenden som skulle kunna väcka de alltmer celibatära yngre generationernas intresse för handfast sexuell praktik – snarare än sexuell teori och digitaliserade former av könsumgänge – vore både till deras och hela mänsklighetens gagn. 

Onsdag

Mina mer reaktionära vänner kan ibland – ofta efter längre middagar – ifrågasätta vad vi egentligen behöver hela den politiska överbyggnaden till. Skulle vi ens märka, frågar de retoriskt, om regeringen tog semester? Och om vi märkte det, kan vi vara säkra på att det inte vore en positiv upplevelse? Det är knappast en överraskning att de här diskussionerna ofta uppkommer när den federala staten i Amerika, som nu, gör ett av sina nödstopp. 

Jag måste erkänna att jag inte alltid har förmågan att formulera de verkligt slagkraftiga invändningarna. Vi skulle antagligen alla – inklusive amerikanerna – ha det bättre om amerikaner bara var en aning mindre initiativkraftiga. Men i dagens tidning snubblar jag över en nyhet som jag rivit ut och tänker bära i kavajfickan till nästa gång jag hamnar i en situation av det där slaget. 

I över ett år har 2 260 enkilos burkar med nötkräm stått beslagtagna i ett lager i Malmö. Det är antagligen inget fel på krämen, men den ”går inte att spåra”, vad det nu kan betyda. Vad det än betyder så betyder det också att Malmö stads miljöförvaltning är skyldiga att se till att burkarna förverkas. Frågan är vem som ska göra det och hur.

En annan spännande lag kräver nämligen sedan 1 januari förra året att de nästan två och ett halvt tonnen nötkräm måste grävas ur sina burkar, varpå burk och tidigare innehåll slängs var för sig. Men ”trögflytande grejer som honung och Nutella i stora mängder” är svårhanterliga i det här avseendet, berättar en avdelningschef på miljöförvaltningen. Förvaltningen klarar inte av att göra det på egen hand. De vet ingen annan som kan göra det åt dem. Att flera erbjudit sig att ta hand om burkarna hjälper inte. De får inte användas, med möjligt undantag för produktion av biogas.

Här kommer regeringen in. En begäran om dispens har nu skickats i väg. Malmö stads miljöförvaltning hoppas på – tror jag, det är inte alldeles klart – att få tillstånd att kassera burkarna utan att öppna dem. 

Det här är med andra ord precis den sortens komplicerade och tvärdisciplinära samhällsproblem som gör behovet av en ständigt tjänstgörande regering glasklart.

Visst kan vi kosta på oss att då och då kokettera med anarkistiska aningslösheter, men när vi sitter där i drivor av okasserbar nötkräm är det för sent att ångra sig.

Torsdag

Kanske har vi något att lära av kommunstyrelsen i Rio de Janeiro, som satt skottpengar på gängkriminella, men jag är inte alldeles säker. När jag växte upp kunde det då och då inom familjen utlysas skottpengar på vildkatter, kråkor, eller råttor, men det var en relativt lättadministrerad och rättssäker sak. Råttor och kråkor är lätta att känna igen, och den som kom dragandes med ett kattlik som någon kände igen som husdjur, kunde snarare räkna med böter än belöning.

Gängkriminella är betydligt svårare att skilja från till exempel HR-chefer, mood-managers eller AI-designers. Man kan inte längre vara säker på att ansiktstatueringar, guldtänder och en otrevlig attityd betyder att personen i fråga är gängkriminell. Det kan helt enkelt vara ett livsstilsval, dessutom ett rätt vanligt livsstilsval de senaste trettio åren. Vore jag konspiratoriskt lagd skulle jag misstänka att professionellt kriminella kontrollerat modeindustrin de senaste decennierna, med enda syfte att kunna försvinna i mängden.

Mindre kräsmagade skulle möjligen säga att det kunde vara värt att förlora en och annan Chief Innovation Officer om vi samtidigt blev av med de gängkriminella. Det går förstås att diskutera, men min grundläggande inställning är ändå att vi bör hålla nere svinnet av vanligt folk, hur dåligt omdöme de än har vad gäller stil och ton.

I vad mån samma argument är giltigt i Brasilien vet jag inte. Kanske är de gängkriminella lättare att skilja från normal medelklass där. Om inte har de, till skillnad från oss, ändå samban och sin outsläckliga livsglädje.

***

Läs även: Danskarna har alltid varit inbilska

Läs även: Vi måste numera klara oss själva