Från kyrkoboken till Facebook– så tappade vi greppet om folkräkningen
Folkbokföringen har varit grundstommen i det starka svenska samhällsbyggets historia. Men nu vill vi varken längre räkna eller hålla reda på hur många själar som ryms inom rikets gränser
Hans Egeskog och Per-Anders Lundhs över 750 sidor långa Blåvik: Vem bodde var från 1500- till 1950-talet (2022) är något av ett modernt praktverk inom svensk hembygdsforskning. Författarna använder sig av kyrkböckerna för att berätta om de människor som under fyra sekler levde i lilla Blåvik vackert beläget vid Sommen utanför Boxholm i Östergötland.
Alla som fötts, levt, och dött i byn får en kortare eller längre livshistoria berättad av det enkla skälet att församlingens präster alltid haft koll på dem. När man läser hur dessa på 1600- och 1700-talet skriver inkännande om Blåviks minsta och sorgligaste existenser, misstankarna om barnen som får för lite mat eller far illa i sina hem, kvinnorna som prostituerar sig och männen som dricker för mycket, hugger det tag i en. Tankarna förs till de socialsekreterare som kämpar med vår tids utanförskap. Prästerna var inte bara predikande och förmanande moralpoliser, de fungerade också i det mjuka patriarkatets anda som själavårdande terapeuter och andliga fäder som ömmande för vartenda “får i sin flock”.
För oss kan det framstå som en kvävande social kontroll, men det är också en återblick till ett samhälle där varje människa blev sedd och deras värde inför andra och framför allt Gud skrevs in kyrkböckerna.
Egeskogs och Lundhs bok visar i praktiken vilken ordning det svenska folkbokföringssystemet haft på riket. Historiskt sett har folkbokföringen varit avgörande för utvecklingen av det moderna samhället och framför allt för välfärdsstatens framväxt, vår förmåga att bedöma och fördela sådant som skolplatser, olika bidrag, driva in skatt och följa befolkningens sociala och ekonomiska utveckling.
Det var Johannes Rudbeckius och Johannes Bothvidi, biskoparna i Västerås respektive Linköpings stift, som 1631 skapade den regelbundna folkbokföringen. Redan före dess hade församlingarna sedan medeltiden haft koll på befolkningen för att kunna värva soldater och beskatta. För kyrkornas del innebar det också ett sätt att veta vilka som föddes och dog, att kunna dokumentera begravningar, dop, vigslar och inte minst husförhör.
Eftersom det svenska samhället höll ett öga på sin befolkning så kunde den börja studeras vetenskapligt redan på 1740-talet. Tabellverket, föregångaren till Statistiska Centralbyrån, började sammanställa data om den. Från 1749 genomfördes folkräkningar med tio års mellanrum.
Kyrkan hade det övergripande ansvaret för folkbokföringen fram till separationen från staten vid millennieskiftet och Skattemyndigheten tog över uppgiften. . Fokus Henrik Sjögren skriver nu om hur den myndighet som åtnjuter störst förtroende hos svenskarna så fatalt misslyckats med att hålla reda på befolkningen till följd av den omfattande och okontrollerade invandringen. Vi vet inte ens längre hur många människor det är som lever inom landets gränser. Numera kan vi inte genomföra folkräkningar.
I dag är det i stället de amerikanska sociala medieplattformarna som bäst har koll på vilka vi är och var vi är i världen. New York Times berättade nyligen genom en interaktiv karta hur man genom Facebooks data kan följa flyttströmmarna över klotet. Det som blir tydligt är att våra statsmakter, den svenska inkluderat, inte längre har en aning om vilka som befinner sig var.
Numera är det de globalt övergripande techbolagen som följer oss från vaggan till graven, och i någon mening är de sociala medierna även vår tids kyrkbackar, det vill säga forum för skvaller, nyheter och social kontroll.
***
Hans Egeskog och Per-Anders Lundhs över 750 sidor långa Blåvik: Vem bodde var från 1500- till 1950-talet (2022) är något av ett modernt praktverk inom svensk hembygdsforskning. Författarna använder sig av kyrkböckerna för att berätta om de människor som under fyra sekler levde i lilla Blåvik vackert beläget vid Sommen utanför Boxholm i Östergötland.
Alla som fötts, levt, och dött i byn får en kortare eller längre livshistoria berättad av det enkla skälet att församlingens präster alltid haft koll på dem. När man läser hur dessa på 1600- och 1700-talet skriver inkännande om Blåviks minsta och sorgligaste existenser, misstankarna om barnen som får för lite mat eller far illa i sina hem, kvinnorna som prostituerar sig och männen som dricker för mycket, hugger det tag i en. Tankarna förs till de socialsekreterare som kämpar med vår tids utanförskap. Prästerna var inte bara predikande och förmanande moralpoliser, de fungerade också i det mjuka patriarkatets anda som själavårdande terapeuter och andliga fäder som ömmande för vartenda “får i sin flock”.
För oss kan det framstå som en kvävande social kontroll, men det är också en återblick till ett samhälle där varje människa blev sedd och deras värde inför andra och framför allt Gud skrevs in kyrkböckerna.
Egeskogs och Lundhs bok visar i praktiken vilken ordning det svenska folkbokföringssystemet haft på riket. Historiskt sett har folkbokföringen varit avgörande för utvecklingen av det moderna samhället och framför allt för välfärdsstatens framväxt, vår förmåga att bedöma och fördela sådant som skolplatser, olika bidrag, driva in skatt och följa befolkningens sociala och ekonomiska utveckling.
Det var Johannes Rudbeckius och Johannes Bothvidi, biskoparna i Västerås respektive Linköpings stift, som 1631 skapade den regelbundna folkbokföringen. Redan före dess hade församlingarna sedan medeltiden haft koll på befolkningen för att kunna värva soldater och beskatta. För kyrkornas del innebar det också ett sätt att veta vilka som föddes och dog, att kunna dokumentera begravningar, dop, vigslar och inte minst husförhör.
Eftersom det svenska samhället höll ett öga på sin befolkning så kunde den börja studeras vetenskapligt redan på 1740-talet. Tabellverket, föregångaren till Statistiska Centralbyrån, började sammanställa data om den. Från 1749 genomfördes folkräkningar med tio års mellanrum.
Kyrkan hade det övergripande ansvaret för folkbokföringen fram till separationen från staten vid millennieskiftet och Skattemyndigheten tog över uppgiften. . Fokus Henrik Sjögren skriver nu om hur den myndighet som åtnjuter störst förtroende hos svenskarna så fatalt misslyckats med att hålla reda på befolkningen till följd av den omfattande och okontrollerade invandringen. Vi vet inte ens längre hur många människor det är som lever inom landets gränser. Numera kan vi inte genomföra folkräkningar.
I dag är det i stället de amerikanska sociala medieplattformarna som bäst har koll på vilka vi är och var vi är i världen. New York Times berättade nyligen genom en interaktiv karta hur man genom Facebooks data kan följa flyttströmmarna över klotet. Det som blir tydligt är att våra statsmakter, den svenska inkluderat, inte längre har en aning om vilka som befinner sig var.
Numera är det de globalt övergripande techbolagen som följer oss från vaggan till graven, och i någon mening är de sociala medierna även vår tids kyrkbackar, det vill säga forum för skvaller, nyheter och social kontroll.
***
