Från Singoalla till Oliver Twist

Ända fram till åttiotalet fanns lagar som i praktiken satte stopp för tiggeri på gator och torg. Påståendet att det inte skulle gå att lagstifta mot tiggeri är helt enkelt historielöst.

Bakom lösdriverilagarna fanns förstås en mängd olika bevekelsegrunder. En del empatiska, andra direkt osympatiska. En drivkraft var densamma som ledde till arbetsrättslagstiftning, nykterhetsloger, fackliga förhandlingar och annat sådant. Det som Stefan Löfven kallar »ordning och reda«, med en formulering som är tänkt att slå an en sträng i den svenska folksjälen. En annan drivkraft fanns i misstanken att fattigdom berodde på oföretagsamhet och att tiggeri uppmuntrade karaktärsfel av det slaget. En tredje i att det var obehagligt att behöva se fattigdomen. En fjärde i att tiggeriet urholkade värdighet och respekt, både för den som tiggde och den som kände sig tvungen att antingen vända bort ansiktet, eller nedlåtande släppa ifrån sig några mynt. En femte drivkraft för att inte tillåta tiggeri, var insikten att en tiggerikultur för med sig andra problem: droger, prostitution, stöld, våld.

Det enda riktigt märkliga med den debatt om tiggeriet som vi haft de senaste åren, är att den sistnämnda insikten har viftats bort. Ett slags offentligt riktmärke har varit att romska tiggare agerar som individer och att just deras utanförskap, av någon anledning, inte skulle föra med sig andra negativa konsekvenser. Det vilar nästan ett romantiskt skimmer över den idén. Som en modern version av Viktor Rydbergs Singoalla, eller en socialpolitisk variant av Rousseaus ädle vilde.

När ett norskt reportage nu berättat en historia om tiggeriet i Bergen, som snarare påminner om Dickens Oliver Twist, skapar det förstämning. Oviljan att ens ta till sig berättelsen är stor på sina håll. Men är det verkligen rimligt att bli förvånad?

Inför valet 2018 kommer säkert förslagen om tiggeriförbud att bli fler. Det är klart att det finns ett mått av cynism i det, med tanke på hur frågan behandlats hittills. Men det som skadar förtroendet för politiken mest, är inte en sådan omsvängning, utan den tidigare oviljan att ta sig an problemet. Det är verklighetsflykt av det slaget som gör att väljare vänder sig till ytterkantsrörelser.