Från välfärdsstat till välgörenhetsindustri
Entreprenörer och dogooders täcker upp där välfärdsstaten misslyckas. Men välgörenheten förutsätter att ingenting förändras och offren stannar kvar i sina offerroller.
Toppbild: Unsplash
I Sverige idkades det välgörenhet, ofta med kristen underskruv, på den tiden det verkligen fanns fattiga människor här i landet. Senare kom välståndet som möjliggjorde välfärdsstaten, och då fnystes det åt välgörenheten som en nedlåtenhetens rest från gammalt översitteri.
I internationella sammanhang levde emellertid understödstanken vidare – först som u-hjälp, sedan omdöpt till bistånd – eftersom underskruven satt kvar i folksjälen som en gnagande känsla av skuld. Hade vi inte på ett orättmätigt sätt sluppit undan kriget och i någon mån skott oss på andras elände?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Få såg det komma, men nu har vi gått varvet runt och låtit välfärdssamhället regrediera till någonting som påminner om det välgörenhetssamhälle det en gång förkastade.
Tv-reklamen som tigger pengar till cancersjuka barn har länge gjort mig beklämd inför välfärdens brister medan de swishorganisationer, som påstår sig hjälpa fastkedjade elefanter, mest spär på min ilska genom sin likhet med gamar.
Ordet allmosa har ett grekiskt ursprung förknippat med barmhärtighet, men sjuka och fattiga behöver ofta annat än medlidande. Detta var en bärande tanke när det moderna Sverige växte fram; rättigheterna ökade, skatterna höjdes, med friheten följde ansvar.
Men i stället för att värna de bästa erfarenheterna från det samhällsbygget väljer många i dag att klä sig i skuld och skam. Sådant är utmärkt mylla för välgörenhetsindustrin. Även de som genom sina visioner en gång motsatte sig allmosor har blivit bidragssamhällets påskyndare och civilsamhällets sponsorer.
Mycket samlas under detta civilsamhälles hatt; det är numera den diffusa benämningen på verksamheter som ska kompensera för vår övertro på statens omhändertagande förmågor. Här finns en hake: civilsamhället bekostas till en icke ringa del av staten och flera av dess stora organisationer uppträder som om de vore myndigheter. Civilsamhället håller samtidigt på att bli kodord för den nya välgörenheten; när inte stat och kommuner lyckas finansiera välfärden väntar en uppsjö av dogooders och entreprenörer ute på marknadstorget.
Går det att bibehålla ett snällhetens rike i en värld där snällhet lätt identifieras som svaghet? Under ett antal decennier lyckades Sverige ganska väl, innan landet inkluderades och integrerades i ett mera globalt tillstånd av oordning, realpolitik och snabba cash.
Det här hänger, tror jag, även samman med rädslan för den svenska tråkigheten. Hos oss kom mångfaldsprojektet in som en förklaring till svårförklarliga förändringar, och försämringar i välfärden, och som ett moraliskt rättesnöre för den nya tiden.
Mångfald handlar inte bara om pigment och efternamn utan också om kultur och synen på barnuppfostran, jämställdhet och lagstiftning. Skillnaderna i livsvillkor har ökat och mångfalden förser både socialtjänst och välgörenhet med ett nytt språk: utanförskap, utsatthet, exkludering, diskriminering.
När förväntningarna på ett fungerande samhälle sjunker skramlar insamlingsbössorna ivrigare. Det är sådant som både journalistiken och Stadsmissionen noterar och drar växlar på, eftersom de efterfrågar ett visst mått av armod för att må bra. Precis som socialtjänsten behöver fler bidragstagare för att byggas ut har välgörenhetsindustrin behov av att människor lever vid sidan av samhället. Utrymmet för dåligt samvete har vidgats, oavsett om det är befogat eller ej.
Det finns säkert ett gott uppsåt när människor skänker pengar till okända personer i obekanta miljöer, via organisationer med höga chefslöner och dryga omkostnader. Vanligt folk kan få mindre samvetskval genom att sticka till tiggerskan vid matbutiken en liten slant, men filantrop blir man först om man är miljardär med egen stiftelse.
Engagemanget är individualiserat, på distans, en rörelse bort från medlemsmöten och omröstningar till klick och transfereringar, med autogirot som det moderna avlatsbrevet för alla som inte vet hur de annars ska hantera sin upplevelse av att så mycket håller på att gå åt skogen.
Själv fräser jag bara till och går raskt vidare när de självlysande västarna från UNHCR eller Röda korset närmar sig på torget med sin tillrättavisande godhet. Förmodligen är de dessutom finansierade genom statliga bidrag till civilsamhället.
Jag vet att godheten bara kan ifrågasättas av den som är ondskefull, men välgörenhet förutsätter att ingenting förändras och att offren stannar kvar i sina offerroller.
