Frida Karlssons segerlycka är egentligen det minst intressanta 

En outslitlig insikt om teaterkonsten lyder: ”Det är inte skådespelarna som ska gråta, utan publiken.” Tydligast formulerades den av den franske tänkaren Denis Diderot på 1700-talet.

Inlevelse frammanas inte i salongen genom att aktörerna på scenen illustrerar eller beskriver känslor, utan genom en mer svårfångad gestaltning som talar till förståndet och inbillningskraften. Som åskådare behöver man förstå de känslor som frammanas för att också känna dem. Känslorna kommer inte av gråt och skrik, av lyckotjut eller yviga gester. Sådant är illustration, inte gestaltning.

När OS nu är i gång påminns vi om hur högt i kurs känsloutlevelsen står i vår tids offentlighet. Efter att Frida Karlsson krossat motståndet på 20 kilometer skidor, spelens första lopp, erbjöds vi ett veritabelt vältrande i känslor. Av tidigare guldmedaljörer i tv-studion fick vi veta hur underbart det är att vinna OS, att man vill fira med sina närmaste, att man har drömt om det här ögonblicket hela livet, att det är fantastiskt, att man bubblar av lycka, att man får nypa sig i armen.  

Dels är det ett bevis för infantiliseringen i samhället, dels en manifestation av att gränsen mellan det privata och det gemensamma har rivits. Allt ska ut, inget får döljas, behärskning är hämning.

Men tittar folk verkligen på idrott för att känna så mycket som den mediala apparaten tycks anse? Själv gör jag inte det. Tävlingen som sådan alstrar en mängd skiftande känslor i åskådarna, men när det väl är avklarat behöver man mer hjälp med att förstå vad som skedde än att få sina emotioner bekräftade. Och är det något man inte ska använda tidigare toppidrottare till är det få veta hur det känns att vinna OS. De sitter rimligen inte där som experter på lycka, utan på att förklara vad det är vi inte har sett eller begripit.

De känslor inom idrotten som fascinerar rör annat än segerns sötma och förlustens beska. Dessa känslor är oåtkomliga, men också enkla och utan substans. Annat är det med det som utspelar sig inne i åkarnas psyken under loppet, eftersom det är knutet till tankar och val.

Hur resonerade Ebba Andersson med sig själv när hon började inse att Frida Karlssons fart var för hög? Kommer sådant som en chock för en åkare av Ebbas kaliber? Och vilka uppförstorade förhoppningar var det som fick Jonna Sundling att hänga med tättrion för länge? Det var orutinerat gjort. När ungdomar kör så brukar det heta att de kör med huvudet under armen. Lätt hänt, men får inte ske på ett OS.  

I masstart är den svåra avvägningen denna: man riskerar att sikta för högt och missa allt i stället för att med ett förståndigt upplägg klara bronset. Förhandspratet aviserade storslam för världens bästa landslag. Åkarna själva bidrog genom sitt prat. Var det klokt av den hälft som misslyckades? Blåste de upp sig själva för mycket, och fick det månne Sundling och Ilar att disponera loppet fel?

Att ha ångest är obehagligt. Att ha det med maxpuls och mjölksyra är våldsamt. Sundlings psykiska och fysiska smärta när hon tvingas släppa täten, liksom vanmakten hos medaljtippade Moa Ilar när hon stumnar redan efter ett par kilometer, är känslostoff av det slag som Diderot avsåg.

Segrarens lycka efter målgången är egentligen det minst intressanta.

Här hittar du fler av Lena Anderssons OS-krönikor för Fokus.