Håller en ny tradition på att växa fram i Sverige?

Börjar vi se ett begynnande intresse från svenska företagsledare att ge tillbaka till samhället och bli statstjänare?

Text:

Toppbild: TT

Toppbild: TT

Under en middag härom kvällen kom Katharine Graham på tal. Hon var ägare och utgivare till Washington Post under närmare 30 år och hennes memoarer är nog det bästa jag läst i genren. Fast skälet till att Graham nämndes var egentligen hennes far Eugene Meyer, en nästan lika fascinerande figur. Han började som affärsman och bankir och blev enormt förmögen. Men han hade också övertygelsen att människor som når framgång ska ge tillbaka till samhället genom att tjäna allmänheten i stället för sig själva. Så vid 55 års ålder blev han först rådgivare till president Roosevelt och sedan chef för centralbanken Federal Reserve. Efter andra världskriget ombads Meyer att starta Världsbanken och var dess första chef, trots att han då var i sjuttioårsåldern. 

Eugene Meyer var inte den förste miljonären som blev statstjänare i USA, utan snarare del av en tradition som fortsätter än i dag. John F Kennedy anställde ”the best and the brightest” till sin administration vilket inkluderade Harvard-professorer liksom biljätten Fords vd Robert McNamara (som efter sju år som kontroversiell försvarsminister blev chef för Världsbanken även han). I modernare tid har till exempel flera finansministrar hämtats från chefspositioner i Wall Streets största banker, i synnerhet giganten Goldman Sachs.  

Sverige har inte samma tradition att gå från privat till offentlig tjänst. Här domineras politiken av partigängare som ibland går i motsatt riktning och blir konsulter eller styrelseproffs när de checkar ut. Alternativt stannar i statsverket som ambassadör, generaldirektör eller landshövding. 

Fast håller något på att hända? I Fokus berättas hursomhelst historien om Jens Nylander, en it-miljardär från Hudiksvall som sadlat om och nu på frivillig basis ägnar sig åt att med hjälp av AI spåra upp fusk och slöseri i den offentliga sektorns räkenskaper. Han ger flera hårresande exempel. 

Själv börjar jag krypa uppåt 60. Vad säger ni? Man kanske skulle ta och bli Riksbankschef? 

***

Text:

Toppbild: TT