Hälsningar från andra sidan
Nina Lekander om att de döda gör sig påminda var och varannan dag.
Bild: TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
De döda gör sig påminda var och varannan dag. Första september skulle min älskade pappa ha fyllt år. Sorgen och raseriet fyller mig: satmaran till sjuksyrra som inte ringde mig och/eller min bror och berättade på direkten. När jag väl kom och besåg samt klappade liket övervakade hon mig när jag ville ta med mig åtminstone en ask typ Sobril. Nej, det gick inte an. Chockad tog jag mig till Djurgården och red en sväng. Förbi vargarna som tjöt i takt med mig.
Enligt min mammas urgamla ”Födelsedagbok. Ett solvarv” hade Samuel (efter hebreiskans ”Hörd av Gud”) namnsdag första september. Där finns några tröstade ord från en C. A. Nicander: ”Sök ej i storm de lycksaligas ö; / träffar dig storm, när du lyfter ditt segel, /vare du lugn som den vindfria sjö, / stjärnornas spegel!”. På Wikipedia lär jag mig att han nu stavas Karl August och ligger på Maria Magdalena kyrkogård i samma grav som Stagnelius, kors i allsin dar. ”Vän! i förödelsens stund, när ditt inre af mörker betäckes”.
Plötsligt dyker Leif Nylén upp, inte på grund av denna publikations Mikael Timms påminnelse om filmen i SVT:s Öppet arkiv (men tack, så intressant om en annan tid, eller flera). Jag minns hans död 2016 i radiolurarna exakt på trappsteget när jag kom hem från bolaget med en flaska retsina. Nylén följde ofta med sin fru Louise Waldén när vi som planerade RFSU:s tidskrift Ottar på framför allt 90-talet belönades med en veckas resa till platser som oftast var Grekland. Det blev hursom en del retsina klockan 16 varje dag. Hela gruppen var ljuvligt trevlig och kreativ under Hans Nestius varsamma befäl. Och Barbro Lennéer Axelson: den kloka, modiga och moderliga.
Ett par i gruppen var snåla, av typen betala sist på restaurangerna ner på minsta fucking drakman. Snodde toapapper, så besynnerligt. Louise och jag lyckades lobba in både ett Ottarnummer om städning och ett om könsbyten eller könsbrytare. Senare fick jag ”Konsten att städa” av Marie Kondo av en annan kär väninna, även hon besvärande död. Den har jag aldrig öppnat. Je suis Agnes Wold och kan mycket väl tänka mig att dricka toavatten. Duschar aldrig.
För att återvända till Nylén berättade Louise att han, när de reste utomlands någon gång för decennier sedan, anlände till destinationen med en underligt lätt resväska. Den innehöll i princip bara en bit hasch och en tandborste. I dag, då jag har sett filmen om Leif Nylén, stör jag mig lite på hans oreserverade hyllande av klotter/graffiti. Vilka vidriga sönderplottrade fönster och väggar i Stockholms tunnelbanor på den tiden! Föga vacker graffiti utan mest bara tags.
Där jag nu är, Berlin: hiskliga tags i nästan alla stadsdelar, inte sällan klottrade på riktiga graffitikonstverk. Därtill tatueringar på ungefär allas synliga lemmar så här års. Främst unga människor som inte har fattat att huden åldras. Jag har själv ett par väldigt små sedan 80- och 90-tal som nu är suddiga fläckar. Vi bodde för övrigt ett tag i ett kollektiv med en ungdom som hade tatuerar sig i ögonvitorna. Han lämnade därtill stinkande gammal veganmat i köket och rökte så mycket gräs att luktade nere på gatan.
Ungdomen tänker jag mig var roligare förr, trots underliga idéer om enhetsfronter. Inte minst bland en hel del feminister. Vi var dock några i Stödstrumporna som inte skrev under ”Vi har också gjort det”-uppropet till stöd för Mona Sahlins Toblerone- och daghemstrixande. Något som Maria-Pia Boëthius läxade upp mig för i brev från italienska Schweiz. Om jag bara kunde återfinna dem!
Festligare förr, jag vet inte. I detta ögonblick håller jag på att somna när jag halvhör på Riksmötets öppnade. Och det är morgon den andra dagen: Partiledardebatten i radion. Utomordentligt sövande bägge delarna. ”Godnatt lilla mamma”, som Stina Berge sjöng i Pink Champagne. Ett av forntidens tuffa tjejband som min generation kunde identifiera sig med. Kortkorta kjolar, nätstrumpor och nävar i luften!
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
De döda gör sig påminda var och varannan dag. Första september skulle min älskade pappa ha fyllt år. Sorgen och raseriet fyller mig: satmaran till sjuksyrra som inte ringde mig och/eller min bror och berättade på direkten. När jag väl kom och besåg samt klappade liket övervakade hon mig när jag ville ta med mig åtminstone en ask typ Sobril. Nej, det gick inte an. Chockad tog jag mig till Djurgården och red en sväng. Förbi vargarna som tjöt i takt med mig.
Enligt min mammas urgamla ”Födelsedagbok. Ett solvarv” hade Samuel (efter hebreiskans ”Hörd av Gud”) namnsdag första september. Där finns några tröstade ord från en C. A. Nicander: ”Sök ej i storm de lycksaligas ö; / träffar dig storm, när du lyfter ditt segel, /vare du lugn som den vindfria sjö, / stjärnornas spegel!”. På Wikipedia lär jag mig att han nu stavas Karl August och ligger på Maria Magdalena kyrkogård i samma grav som Stagnelius, kors i allsin dar. ”Vän! i förödelsens stund, när ditt inre af mörker betäckes”.
Plötsligt dyker Leif Nylén upp, inte på grund av denna publikations Mikael Timms påminnelse om filmen i SVT:s Öppet arkiv (men tack, så intressant om en annan tid, eller flera). Jag minns hans död 2016 i radiolurarna exakt på trappsteget när jag kom hem från bolaget med en flaska retsina. Nylén följde ofta med sin fru Louise Waldén när vi som planerade RFSU:s tidskrift Ottar på framför allt 90-talet belönades med en veckas resa till platser som oftast var Grekland. Det blev hursom en del retsina klockan 16 varje dag. Hela gruppen var ljuvligt trevlig och kreativ under Hans Nestius varsamma befäl. Och Barbro Lennéer Axelson: den kloka, modiga och moderliga.
Ett par i gruppen var snåla, av typen betala sist på restaurangerna ner på minsta fucking drakman. Snodde toapapper, så besynnerligt. Louise och jag lyckades lobba in både ett Ottarnummer om städning och ett om könsbyten eller könsbrytare. Senare fick jag ”Konsten att städa” av Marie Kondo av en annan kär väninna, även hon besvärande död. Den har jag aldrig öppnat. Je suis Agnes Wold och kan mycket väl tänka mig att dricka toavatten. Duschar aldrig.
För att återvända till Nylén berättade Louise att han, när de reste utomlands någon gång för decennier sedan, anlände till destinationen med en underligt lätt resväska. Den innehöll i princip bara en bit hasch och en tandborste. I dag, då jag har sett filmen om Leif Nylén, stör jag mig lite på hans oreserverade hyllande av klotter/graffiti. Vilka vidriga sönderplottrade fönster och väggar i Stockholms tunnelbanor på den tiden! Föga vacker graffiti utan mest bara tags.
Där jag nu är, Berlin: hiskliga tags i nästan alla stadsdelar, inte sällan klottrade på riktiga graffitikonstverk. Därtill tatueringar på ungefär allas synliga lemmar så här års. Främst unga människor som inte har fattat att huden åldras. Jag har själv ett par väldigt små sedan 80- och 90-tal som nu är suddiga fläckar. Vi bodde för övrigt ett tag i ett kollektiv med en ungdom som hade tatuerar sig i ögonvitorna. Han lämnade därtill stinkande gammal veganmat i köket och rökte så mycket gräs att luktade nere på gatan.
Ungdomen tänker jag mig var roligare förr, trots underliga idéer om enhetsfronter. Inte minst bland en hel del feminister. Vi var dock några i Stödstrumporna som inte skrev under ”Vi har också gjort det”-uppropet till stöd för Mona Sahlins Toblerone- och daghemstrixande. Något som Maria-Pia Boëthius läxade upp mig för i brev från italienska Schweiz. Om jag bara kunde återfinna dem!
Festligare förr, jag vet inte. I detta ögonblick håller jag på att somna när jag halvhör på Riksmötets öppnade. Och det är morgon den andra dagen: Partiledardebatten i radion. Utomordentligt sövande bägge delarna. ”Godnatt lilla mamma”, som Stina Berge sjöng i Pink Champagne. Ett av forntidens tuffa tjejband som min generation kunde identifiera sig med. Kortkorta kjolar, nätstrumpor och nävar i luften!
